228
Salomos Ordspråk.
Inledning.
Namnet på denna bok betyder egentligen likheter, liknelser, tänkespråk, och emedan korta tänkespråk blefwo brukade såsom ordspråk, så fick ordet äfwen denna betydelse. Underwisning genom kärnfulla tänkespråk har i Österlanden warit wanlig ifrån de äldsta tider tillbaka. Man har äfwen samlingar af tänkespråk, samlade af wisa hedningar, innehållande det bästa, som den menskliga erfarenheten och tankekraften af sig sjelf kan åstadkomma. Men då wi jemföra dem med de Salomoniska ordspråken eller tänkespråken, så finna wi en skillnad så stor som mellan jord och himmel. Salomo gick i sina bästa dagar i den himmelska wishetens skola, och det är denna höga wishet, som talar i hans skrifter. Gud och Hans egenskaper, Hans försyn och Hans werldsstyrelse, samt menniskohjertats beskaffenhet och mångfaldiga rigtning, samt det menskliga lifwets otaliga olika förhållanden framställas här i sitt rätta ljus. Här läres den sanna wisheten, här wisas den rätta wägen till den sanna sällheten och den rätta friden. Han wisar, huru menniskan skall komma till den saliga gemenskapen med den personliga wisheten, som är Christus sjelf, och genom denna wishet blifwa befriad ifrån alla syndens wägar och förd på den wäg, som leder till lifwet. Enligt 1 Kon. 4: 32 hade Salomo skrifwit mera än de skrifter, wi hafwa i behåll, men hwad wi hafwa har blifwit upptaget i wår heliga Bibelbok, under Guds Andas ledning, och erkändt af propheter, samt af Christus sjelf och Hans apostlar, så att på allt det, som blifwit upptaget, har Guds Anda satt sitt insegel såsom Gudomlig lära, och ingenting har blifwit utelemnadt, som till wår andeliga underwisning behöfdes.
De första nio capitlen lära oss känna och älska den sanna wisheten. Derefter hafwa wi den stora samlingen af warningar och tänkespråk från cap. 10 till och med cap. 24, derefter en mindre samling cap. 25–29, hwarefter i de sista twenne capitlen följa 3 smärre särskilda afdelningar.
1. Capitel.
Wishets källa. Dårars straff.Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons Israels konungs;
2. Till att deraf lära wishet och tukt,
3. Förstånd*, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet: *Ordspr. 14: 15.
Tukt är den skärpa och stränghet, hwarmed Guds barn blifwa uppfostrade i sanningens skola, såsom en wis fader tuktar sina barn, då de fela, på det de må blifwa goda och wälartade barn. Tuktan är en wishetens utöfning. Dessa 3 verser innehålla bokens öfwerskrift och gifwa tillkänna dess ändamål.
4. Att de fåkunnige måga warda wise; och de ynglingar förnuftige och försigtige.
Denna vers står såsom ett tillägg till öfwerskriften och förmanar, att menniskor i allmänhet, men ungdomen isynnerhet, skall noga taga wara på den lära, som i denna bok meddelas.
5. Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager wid råd:
6. Att han skall förstå ordspråk och deras uttydelse; de wisas lära och deras gåtor.
Grt. v. 5. Den der wis är, han skall höra och tillwexa i wishet, och den der förståndig är, han skall förwärfwa sig klohets läror. — Gåtor (v. 6) betyder här dunkelt tal, hwaruti wisheten ligger förborgad ”såsom en söt kärna i ett hårdt skal”. Äfwen dessa verser höra till öfwerskriften, såsom uppmaning att gifwa akt på bokens djupsinniga läror.
7. HERrans fruktan är begynnelsen till att lära*: de galna förakta wishet och tuktan. *Job 28: 28. Ps. 111: 10. Ordspr. 9: 10.
”Den som wäl lära will, han måste först wara gudfruktig. Den som aktar Gud ringa, han sköter icke heller om wishet, lider heller icke något straff eller någon tuktan”. L. Mellan
_232.jpg&oldid=340964){kind=link}