| 236 | Cap. 6. | Salomos Ordspråk. |
16. Si, sex stycken hatar HERren, och wid det sjunde hafwer Han en styggelse;
17. Högfärdiga ögon,* falsk tunga,† händer, som utgjuta oskyldigt blod; *Ordspr. 16: 5. †cap. 12: 22.
18. Hjerta, som med arg list umgår, fötter, som snara äro till att göra skada;
19. Ett falskt wittne, som icke skämmes att tala lögn, och den der träta emellan bröder åstadkommer.
Dessa synder uppräknas i ett bestämdt antal, för att såsom warning så mycket djupare inpreglas i minnet. Falskhet och stolthet, i hwad rigtning som helst, är den starkaste motsats och det största motstånd mot den sanna wisheten; ty ”wisheten kommer icke uti en arg själ”.
20. Min son, bewara din faders bud, och låt icke fara din moders lag.* *Ords. 1: 8.
Se cap. 1: 8.
21. Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageligen, och häng dem på din hals.* *Ords. 3: 3; cap. 7: 3.
22. När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bewara dig; när du uppwaknar, att de äro ditt tal.* *5 Mos. 6: 7. Ps. 1: 2.
23. Ty budet är en lykta; och lagen är ett ljus*; och tuktans straff är lifwets wäg: *Ps. 19: 9. Ps. 119: 105. 2 Pet. 1: 19.
24. På det du må bewarad blifwa för en ond qwinna; för en främmandes släta tunga.* *Ords. 2: 16; cap. 5: 3.
(V. 23) Herrans lag och tuktan will föra dig in på lifwets wäg. Men i Gamla Testamentet innefattar lagen äfwen Evangelium, och ordet lag brukas stundom i så widsträckt mening, att det betyder hela Guds ord. Såsom en frukt af den wishet, som Guds ord skänker, framställes nu särskilt, att den som wandrar i detta ljus, blifwer bewarad från otuktslasten. Men den främmande, den förförande qwinnan, står tillika såsom en personlig bild af synden och dårskapen. Den himmelska wisheten är den kyska brud, som menniskans hjerta skall wälja, och deremot söker synden, dårskapen, werlden, som med en gemensam bild kallas skökan, att förleda menniskans hjerta till otrohet emot Gud och emot sanningens ord.
25. Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta; och förtag dig icke på hennes ögonhwarf.
26. Ty en sköka tager en sitt bröd ifrån; men en gift qwinna fångar ädla lifwet.
En gift qwinna (som hor bedrifwer). Se 3 Mos. 20: 10. 2 Tim. 2: 26.
27. Kan ock någon behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?
28. Huru skulle någon gå på glöd, så att hans fötter icke brände warda?
29. Alltså går det honom, som till sin nästas hustru går: der blifwer ingen ostraffad, den wid henne kommer.
Genom den minsta näring blifwer syndalustans gnista till en allt större och större låga. Af en liten eldgnista kunna kläderna råka i brand och menniskan blifwa bränd; men ännu lättare upptändes af en liten gnista en eld i själen, som förstör hela menniskan och öfwergår till den ewiga branden.
30. Det är för en tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sin själ, då honom hungrar:
31. Och om han gripen warder, gifwer han det sjufallt igen, och lägger dertill alla egodelarna i sitt hus.
Den Heliga Skrift säger oss äfwen här, såwäl som i de tio budorden, att otukt är större synd än stöld. Det är ett bewis på det stora sedeförderfwet och slöheten af den sedliga känslan i wår tid, att det anses för en större skam att wara tjuf än att wara otuktig, och att äfwen lagarne äro strängare mot tjufwar än emot öfwerträdare af det sjette budet. Hwilken blindhet förråder sig icke i allmänna tänkesättet deruti, att den otuktige anses för hederligare än tjufwen och brännmärkes med mycket mindre, ofta med ingen wanära, ehuru Guds ord brännmärker den otuktige med en skam, som icke skall utskrapad warda, v. 33. Och denna hotelse skall fullbordas, ty den allsmäktige Domaren både kan och will hålla ord, såwäl i sina hotelser, som i sina löften. Också sker genom tjufweri mindre skada än genom otukt, ty genom den sednare lasten röfwar man ifrån sin nästa det, som är af wida högre wärde än alla timliga egodelar, och som icke kan ersättas, icke försonas, v. 35.
32. Men den, som med en qwinna hor bedrifwer, han är en dåre: och förer sitt lif uti förderf.
Han är en dåre, grt.: han är utan hjerta. Med hjerta menas menniskans innersta wäsende, både förståndets och det högre lifwets rätta medelpunkt. Hjertat dödas genom synden och lasten. Se Jac. 1: 15.
33. Dertill skall plåga och skam komma uppå honom: och hans skam skall icke utskrapad warda.
34. Ty mannens harm hafwer nit: och skonar icke på hämndens tid:
35. Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet wid, om du än mycket skänka wille.
_240.jpg&oldid=345245){kind=link}