| Salomos Ordspråk. | Cap. 8. | 239 |
20. Jag wandrar på rätta wägen; på domens stigar:
Jag wandrar. grt.: jag ledsagar. Wisheten sjelf, Christus med sin ande, ledsagar på rättfärdighetens wäg och på domens eller rätthetens stigar alla, som wilja wandra i Hans ljus.
21. Att jag skall wäl besörja dem, som mig älska, och uppfylla deras håfwor.
22. HERren hafwer haft mig i sina wägars begynnelse, före än Hans gerningar war jag.
I begynnelsen war ordet, och ordet war när Gudi, och Gud war ordet. Joh. 1: 1–5. Det är tydligt, att detta capitel handlar om Guds Son, som är Guds härlighets sken och Hans wäsendes rätta beläte, ehuru uppenbarelsen om Honom icke kunde blifwa så tydlig i det Gamla, som den blifwit i det Nya Testamentet.
23. Jag är insatt af ewighet; af begynnelsen före jorden.
Insatt, grt.: smord, föresedd, inwigd till medlare-embetet. Se Ps. 2. 1 Pet. 1: 20.
24. Då djupen ännu icke woro, då war jag allaredan beredd: då källorna icke ännu runno med watten.
Beredd, grt: född. Detta ord har afseende på Sonens ewiga födelse af Fadren. Af ewighet, innan skapelsens djup och tingens upprinnelser tagit sin början. Col. 1: 15.
25. Förr än bergen grundade woro; förr än högarna war jag beredd.* *Job 15: 7. Ps. 65: 7.
Beredd, grt.: född. Se v. 24.
26. Han hade icke ännu gjort jorden, och hwad derpå är, eller jordens berg:
27. Då Han beredde himmelen, war jag der; då Han fattade djupen med sitt mål:
28. Då Han befäste skyarna ofwantill; då Han befäste djupens källor.
29. Då Han satte hafwen sitt mål; och wattnen, att de icke skulle gå öfwer sin befallning:* då Han lade jordens grund:† *Job 38: 10, 11. Ps. 104: 9. Jer. 5: 22. †Ps. 24: 2.
30. Då war jag werkande med Honom, och hade min lust dagligen, och spelade för Honom alltid.
Mål, v. 27 och 29, syfta på det noggranne mått, som i allting eger rum i hela Guds skapelse, så att det ena är noga afpassadt efter det andra, och bestämda gränsfästen äro satta, utöfwer hwilka tingen icke gå kunna. Så är allting afmätt både i himlarnes och jordens skapelse, i deras lagar och i deras krafter, hwarmed allt hålles wid makt. Allt detta skedde genom Sonen, som war werkande (grt werkmästare) med Fadren och war Hans förlustelse den ena skapelsedagen efter den andra, spelande för Honom alltid. Fadren skådade allt i sin Son, i den ewiga wisheten, innan det blef skapadt; i wisheten såg Han, såsom uti en spegel, hela sin skapelse liksom afmålad eller förespeglad, innan Han skapade, och denna inre werld i gudomen war för honom en ljuflig lust att i Sonen skåda, och efter dessa i wisheten afstrålade gudomstankar blef allting skapadt. Ordet war i begynnelsen när Gudi. Genom det är allting gjordt och det förutan är intet gjordt det gjordt är. Joh. 1: 2, 3. Ebr. 1: 2. Då Gud skapar, så talar Han, och ordet är Hans Son.
31. Och spelade på Hans jords krets; och min lust war med menniskors barn.
Till Herrans ära och för menniskans skull skapades werlden. Gud såg på hwad Han skapade, att det war godt. 1 Mos. 1: 31. I enfödde Sonen hade Gud ett wälbehag till menniskan före skapelsen och i skapelsen, se 1 Pet. 1: 20, Eph. 1: 4, 6, Gal. 4: 4, och emedan menniskan skapades efter Guds beläte genom Sonen, den ewiga wisheten, så är Guds Son redan härutinnan menniskans ewighets-fader. Es. 9: 6; och om menniskan aldrig hade fallit i synd, så hade hon kunnat, såsom ett Guds barn i enfödde Sonen, förklaras och komma till samma härlighet, hwartill hon nu efter fallet kan komma genom återlösningen, så att fyndafallet ingalunda behöfdes till den härliggörelse, som menniskan nu i Guds Son kan uppnå. Icke heller hade det, om de aldrig hade fallit i synd, warit behöfligt att Christus skulle hafwa blifwit menniska, för att föra menniskorna till högsta härlighet, ty emedan de woro skapade efter Hans beläte, så woro de genom denna höga härkomst och andeliga slägtskap delaktige af Guds natur, 2 Pet. 1: 4, så att de då icke hade behöft att blifwa det genom ny födelse, såsom det nu efter fallet behöfwes, att wi genom ny födelse blifwa införlifwade med Christus och på nytt delaktige af Guds natur genom Honom. Den ewiga kärleken hade redan före skapelsen och i skapelsen sin lust med menniskors barn, och före syndafallet stod menniskan i den ljufligaste gemenskap med Gud i och genom den ewiga Wisheten, som war det skapande ordet, och med Hans Ande, och detta war för Wisheten och för Skaparen sjelf en lust, emedan Han i menniskan ännu såg sin egen afbild, en afspeglad likhet med sitt eget wäsende. Och äfwen efter syndafallet har den ewiga kärleken haft och har sin lust med menniskors barn. Han uppenbarade sig för fäderne och för propheterne, upprättade sitt rike på jorden, fullbordade återlösningswerket, regerar såsom Konung i sin kyrka och församling, och i himmelen warder glädje öfwer en syndare, som sig bättrar. Såsom en fader liksom blifwer barn af kärlek till sina barn i kärleksfullt lekande med dem i den spädare åldern, så framställes här den ewiga Wishetens ljufliga nedlåtande liksom till en kärlekens lust med menniskobarnen.
32. Så hörer mig nu, mina barn salige äro de, som min wäg behålla.
_243.jpg&oldid=345251){kind=link}