| 244 | Cap 11. | Salomos Ordspråk. |
12. Den som sin nästa skämmer, han är en dåre; men en förståndig man stillar det.
Grt.: Den som föraktar sin nästa, han är en dåre, men en förståndig man tiger. ”Den som en annans bräckligheter gerna uppenbarar, han är en dåre, men en wis betäcker och ursäktar.”
13. En baktalare röjer hwad han hemligen wet; men den som ett trofast hjerta hafwer, han döljer det.* *Ords. 20: 19; cap. 25: 9.
Baktalare uttryckes på grundspråket med ett ord, som betyder kringwandrande handlare. Det kunde äfwen öfwersättas med nyhetskrämare, som tala mycket och ganska ofta det, som skadligt är. Det är såsom om baktalaren handlade eller sökte winning genom att sprida onda rykten både sanna och falska, eller sammanblandade af sanning och lögn. Den rättfärdige döljer deremot allt det, som, då det sprides, icke kan gagna någon, utan skada den, som det angår.
14. Der intet råd är, der far folket illa; men der månge rådgifware äro, der går det wäl till.* *Ords. 15: 22; cap. 20: 18.
Då rådgifwarena äro goda och sjelfwe taga råd af den högsta Wisheten, se cap. 8: 12.
15. Den som för en annan i borgen går han får skada; men den sig för borgen waktar, han är säker.* *Ords. 6: 1; cap. 17: 18.
Se cap. 6: 1.
16. Den qwinna hafwer ynnest, som äran bewarar; men det äro de starke, som rikedomar bewara.
Grt.: En from qwinna förwärfwar ära, och starke förwärfwa rikedom, d. ä.: såsom de mäktige förwärfwa och förwara rikedomar, så förwärfwas och så bewaras äran af en from qwinna. Qwinnan war icke bland Israels folk i en undertryckt och föraktad ställning, såsom ibland hedningarne.
17. En barmhertig man gör sin kropp godt;* men en obarmhertig bedröfwar ock sitt kött och blod. *Pred. 3: 12; cap. 5: 18.
Sin kropp godt, grt.: sig sjelf godt. Den sanna kärleken fordrar, att man skall älska Gud öfwer allt och sin nästa såsom sig sjelf. Om barmhertighet emot nästan talas icke i denna vers, utan om den barmhertighet, som menniskan är sig sjelf skyldig. Hit höra många wigtiga pligter: först och främst att man icke med otro och synd mördar sin själ, utan hemtar lifwets bröd och det lefwande wattnet, som Christus gifwer, på det man må blifwa ett Guds barn och få ewinnerligt lif. Till denna barmhertighet hörer äfwen, att man genom Guds nåd och ledning söker styra och ställa allting så, att man icke må behöfwa lida nöd i det timliga, och att man icke af misströstan om Guds omsorg plågar sig sjelf med ängsliga bekymmer, med omåttliga ansträngningar eller med osund och otillräcklig näring, och att icke genom synder och laster kropp och själ förderfwas. Se Rom. 13: 14.
18. De ogudaktigas werk skall fela; men den som rättfärdighet får, det är icke fåfängt.* *Os. 10: 12. Jac. 3: 18.
Se Gal. 6: 7, 8.
19. Ty rättfärdighet fordrar till lifs; men fara efter ondt, det fordrar till döden.
Lif och död syfta här såsom annorstädes på ewigt lif och ewig död.
20. HERren hafwer en styggelse till wrånga hjertan; och ett behag till de fromma.
Se Ebr. 10: 38, 39 och Ebr. 11: 6.
21. De onda hjelper intet, om de än alla lade händer tillsamman;* men de rättfärdigas säd skall hulpen warda. *Ords. 21: 30.
Om än de onda med alla sina krafter förenade sökte uppbygga Babels torn, att stadfästa ondskans makt i werlden och utrota Christi församling, så skall det dock icke wara möjligt. ”Sin hjelp Gud aldrig sparar för dem med Honom stå.”
22. En dägelig qwinna utan tukt är likasom en so med ett gyllene spann på näsan.
Ordet tukt är på grundspråket egentligen smak, själens smak, eller förstånd att åtskilja ondt och godt eller att utwälja det goda och fly det onda. En qwinna utan tukt är således den, som icke har någon smak för Guds ord och den sanna christliga dygden. En dägelig kropp med en oren själ passar så illa tillsamman som ett gyllene spann på ett orent djur.
23. De rättfärdigas önskan måste dock wäl gå; och det de ogudaktige wänta är olycka.* *Job 8: 13, 14. Ords. 10: 28.
De rättfärdige önska och bedja om det, som länder till Guds ära och deras och andras salighet, och denna bön uppfyller Herren. De ogudaktigas wäntan och hopp slutas med olycka.
24. Den ene skickar ut och får alltid mer;* men den andre är nidsk, der han icke skall, och warder dock fattigare. *Ps. 112: 9.
Genom wis wälwilja och hjelpsamhet blifwer ingen fattig, ty i den hand, som upplåtes för att gifwa, kommer Guds wälsignelse in. Men wäl blifwa många fattige genom ohjelpsamhet och nidskhet, ty de hålla handen så hårdt tillsluten, att Guds wälsignelse icke kan komma deruti. Dock får man icke glömma, att till den rätta hjelpsamheten fordras mycken bön om sann wishet; ty det som gifwes med oförstånd, bär ingen god frukt.
25. Den själ, som rikligen wälsignar,
_248.jpg&oldid=345262){kind=link}