| 268 | Cap. 26, 27 | Salomos Ordspråk. |
10. En god mästare gör ett ting rätt; men den som en klåpare lejer, honom warder det förderfwadt.
11. Såsom en hund uppäter sina spyor igen,* alltså är en dåre, som sin galenskap på nytt bedrifwer. *2 Pet. 2: 22.
12. När du en ser, som sig tycker wis wara,* det är mera hopp uppå en dåre än på honom. *Ords. 3: 7; cap. 29: 20.
Se Rom. 12: 16.
13. Den late säger: Det är ett ungt lejon på wägen, och ett lejon på gatan.* *Ords. 22: 13.
14. En lat wänder sig i sängen, likasom en dörr på dörrjernen.
15. Den late gömmer sin hand i barmen, och det warder honom tungt, att han skall bära henne åt munnen.* *Ords. 19: 24.
16. En lat tycker sig wisare wara än sju, som seder lära.
”Det är de, som annat folk lära och döma, och de sjelfwe kunna dock icke bättre göra ej heller wilja; ett förtretligt folk.” L. De, som äro begifna på någon last, söka wanligtwis att öfwerskyla den med någon inbillad wishet.
17. Den som framgår, och blandar sig uti andras kif, han är lika som en, den der drager en hund med öronen.
18. Likasom en hemligen med skott och pilar skjuter, och dräper:
19. Alltså gör en falsk menniska med sin nästa, och säger sedan: Det war mitt skämt.
20. Då intet mer wed är, slocknar elden; och när klaffaren är borta, wänder trätan åter.* *Ords. 22: 10.
Likasom wissa personer hafwa en stor benägenhet att åstadkomma osämja och ofrid, så har också hwarje menniska i sitt hjerta en ”klaffare”, en retlig punkt, såsom högmod, afund eller någon annan ömtålig fläck. Och så länge det onda sinnet icke är brutet, så har menniskan alltid träta med sitt samwete och försöker att nedtysta det på många sätt både med tal och swar och mutor. I detta tillstånd har menniskan ingen frid med Gud och ingen rätt kärlek till sin nästa. Men när weden är borta, när synden är bortskaffad, så slocknar också Guds wredes eld i samwetet. Sedan blifwer menniskan äfwen fridsam med sin nästa. Rom. 12: 18.
21. Såsom kolen glöd, och weden eld; alltså kommer en trätosam man kif åstad.
22. Klaffarens ord äro såsom hugg, och de gå igenom hjertat.* *Ords. 18: 8.
23. En förgiftig mun och ondt hjerta äro såsom en lerpotta med silfwerslagg öfwerdragen.
En sådan öfwerdragen lerpotta tan glänsa såsom silfwer, men är af intet wärde. Se Rom. 3: 13. Denna liknelse betecknar skrymteriets arghet.
24. Fienden warder känd wid sitt tal; * och när han nalkas, far han med falskhet. *Ords. 20: 5.
25. Då han smeker med sitt mjuka tal, tro honom icke: ty sju styggelser äro uti hans hjerta.
Sju, d. ä.: många onda tankar och anslag.
26. Den som hat hemligen håller till att göra skada, hans ondska skall den meniga man uppenbar warda.
27. Den en grop gör, han skall falla deruti; och den en sten wältar, uppå honom skall han komma.* *Ps. 7: 16. Ps. 9: 16. Ps. 57: 7. Pred. 10: 8.
28. En falsk tunga hatar den henne straffar;* och en smeken mun kommer förderf åstad. *Ords. 9: 8.
Grt.: Den falska tungan hatar dem hon förstörer. Hon talar illa om dem hon skadat, för att dermed betäcka sin ondska.
27. Capitel.
Beröm* dig icke af morgondagen: ty du wet icke, hwad i dag hända kan.† *Ps. 75: 5–7. †Jac. 4: 13, 14.
2. Låt en annan lofwa dig, och icke din mun; en främmande, och icke dina egna läppar.* *Jer. 9: 23.
Till ödmjukhet och warsamhet har menniskan alltid tillräcklig orsak i sitt syndiga hjerta och i sin egen swaghet; men här framställes också den grunden, att menniskan icke wet, hwad som kan hända i morgon eller i det nästa ögonblicket. Den som nu eger lycka, wälstånd och anseende, kan snart wara störtad i största elände. Widare skall den, som älskar den sanna wisheten, taga sig till wara för allt byggande på den owissa framtiden. Se Jac. 4: 13–16.
3. Stenen är swår, och sanden är tung; men en dåres wrede är swårare än de båda.
4. Wrede är en grym ting,* och harm är en storm; och ho kan bestå för afund? *Job 5: 2. Jac. 1: 20.
Wrede och harm äro ofta swåra att uthärda, men afunden är mycket djupare, starkare och skadligare; ty uti afunden är en egentlig satanskraft.
5. Uppenbara straff äro bättre än hemlig kärlek.
_272.jpg&oldid=345327){kind=link}