| Salomos Ordspråk. | Cap. 27. | 269 |
Med hemlig kärlek menas här en förställd, skrymtaktig wänskap, som aldrig bewisar sig med något rätt kännemärke af sann kärlek. En sådan kärlek är sämre än det uppenbara hatet.
6. Älskarens slag äro trofasta,* men hatarens kyssande bedrägligt. *Ps. 141: 5.
En trogen wäns tillrättawisande bestraffning gör en helsosam werkan och stadfäster wänskapen. En sådan trogen kärlek är, ty wärr, sällsynt, men så mycket oftare förekommer hatarens bedrägliga kyssande, smickrande tal och trolösa wänlighet.
7. En mätt själ trampar wäl på honungskakan; men för en hungrig själ är allt bittert sött.
Såsom dessa ord så ofta fullbordas i det lekamliga, så äfwen i det andeliga. De som mätta den odödliga själen med stoft, hwaraf ormen lefwer, d. ä.: med synd och förgängliga ting, de förtrampa, de förakta och förkasta den honungskaka, som tillbjudes dem i Guds ord. Men för en själ, som hungrar efter sanning och rättfärdighet, är det ordet sött, hwilket för den naturliga menniskan är så bittert.
8. Såsom en fågel, den från sitt näste wiker, alltså är den, som ifrån sitt rum wiker.
”Låt ingen anfäktning drifwa dig ifrån din befallning (din kallelse); håll fast; Gud warder det godt görande.” L. Så snart menniskan wiker ifrån sin kallelse och ifrån Guds försyns wäg, så har hon i timligt hänseende förlorat sitt fotfäste. Såsom en fågel bortkommen ifrån sitt näste är själen, då hon öfwergifwit Gud; då swäfwar hon flyktig af och an mellan himmel och jord, och wet icke, hwart hon skall taga wägen. Se Ps. 84: 4.
9. Hjertat fröjdar sig af salfwa och rökwerk; men en wän är behaglig för själens råds skull.
Låt ditt hjerta icke öfwergifwa himmelen, som är ditt rätta hem, v. 8, och öfwergif icke Herran, som är din själs bäste wän och rådgifware. Det naturliga sinnet önskar salfwa och rökwerk, allt det som kunde tillfredställa ögonens begärelse, köttets begärelse och det högfärdiga lefwernet, men detta är för själen skadligt. Själens helsa är det salighetens råd, som flår och helbregdagör: lagen som sårar, och Evangelium, dem helar det sargade hjertat.
10. Din wän och din faders wän öfwergif icke; och gack icke uti din broders hus, när dig illa går: ty en granne wid handen är bättre än en broder långt borta.
Öfwergif icke bepröfwade wänner för att hålla dig till falska bröder; öfwergif icke din trognaste wän, dina fäders Gud, för att blifwa bespottares stallbroder, och förlita dig icke på menniskor.
11. War wis, min son, så gläder* sig mitt hjerta, så will jag swara honom, som mig försmädar. *Ords. 10: 1; cap. 23: 15; cap. 29: 3.
Ofta läggas barnens fel föräldrarne till last, ehuru stundom ganska orättwist. Det är derföre både en glädje och en ära för föräldrar att hafwa fromma och wisa barn. Så länder det ock till den himmelske Fadrens ära, att Guds barn wandra i den sanna wisheten; men Hans namn ohelgas, då de owisligen wandra.
12. En wis man ser det onda, och gömmer sig undan; men de fåkunnige gå derigenom, och få skada.* *Ords. 22: 3.
De förståndiga gifwa akt på hwar och en fara, som hotar, och undwika den, och de wise fly undan från synden, frestelserna och fördömelsen. De fåkunnige, de, som förblifwa i syndasäkerhetens dårskap, störta sig i ewigt förderf.
13. Tag honom sin klädnad bort, som för en annan i borgen går; och panta honom för den främmandes skuld.* *Ords. 20: 16; cap. 22: 26.
Det gifwes många slags farliga och syndiga borgensförbindelser. Då man inblandar sig uti främmande handtering, i stor hushållning, i stats- och läroembeten och således åtager sig answar för andras wälfärd, men icke rätt samwetsgrannt och i Herrans kraft uppfyller dessa pligter, då är man sjelf borgesman för andra menniskor; så äro föräldrar i borgens answar för sina barn, och husbönder för sina tjenare m. m., och då de icke å Christi wägnar wisa dem wägen till Honom, så bära de answaret och stå i borgen för deras själar. Detta answar slutas dermed, att de en gång blifwa helt och hållet utblottade inför den allwetande Domaren. De förlora sin himmelska arfwedel, och andras blod blifwer utkrafdt utur deras händer. Men då föräldrar wisa sina barn, lärare sina åhörare, öfwerheten sina undersåtare och husbönder sina tjenare wägen till Herran Jesum, som är den ende tillfyllestgörande och pålitlige borgesmannen, så blifwa de, som skola underwisas och wägledas, sjelfwe answarige, sedan de fått weta den rätta wägen. Wi kunna häraf äfwen finna, hwilken förskräcklig blindhet det innebär, och hwilken synd begås, då en menniska wågar säga till en annan: ”den synden tager jag på mig,” eller: ”det will jag answara för.” Detta är liksom en borgen, som aldrig kan betalas. (En klockare swarade, då han blef förmanad att tänka på sin själs frälsning: ”Prosten är min man: så länge han icke säger oss, att wi behöfwa göra bättring, så får han bära answaret, ty han är ju själasörjare.”) Åhörare anse sina lärare såsom borgen för, att salighetswägen läres rätt, och i förlitande på denna borgen sofwa de trygga i sin syndasömn, då intet wäckelserop förnimmes. Sådane falska borgesmän, som åtaga sig ett answar, hwilket de hwarken kunna eller wilja bära, äro ganska talrika. O, huru beklaganswärdt! Se cap. 5: 6.
14. Den sin nästa med hög röst
_273.jpg&oldid=345330){kind=link}