| 270 | Cap. 27. | Salomos Ordspråk. |
wälsignar, och står bittida upp, det warder honom för en banna räknadt.
Och står bittida upp, d. ä.: för tidigt och för ifrigt. ”Den som för mycket lastar, han lofwar (berömmer), och den som för mycket lofwar, han lastar: ty man tror honom icke, emedan han gör det för stort.” L.
15. En trätosam qwinna, och ett stadigt drypande,* då fast regnar, warda wäl wid hwarandra liknade. *Ords. 19: 13.
Så är också synden såsom en trätosam qwinna, den är för själen en daglig plåga, ett beständigt huskors, och den måste man undfly med mera rädsla, än man fruktar att ingå äktenskap med en trätosam qwinna.
16. Den henne uppehåller, han håller wäder; och will fatta oljan med handen.
Då man har denna trätosamma, oroliga, fridstörande ande inom sig och will behålla och öfwerskyla dess onda wäsende, så är det likaså förgäfwes, som att med handen wilja uppehålla winden. Det onda i hjertat framtränger i ord och gerningar likasom med andedrägten, och widlåder händerna såsom olja.
17. En knif hwetter den andra, och en man den andra.
Grt.: Jern skärpes mot jern. En menniska kan uppmuntra den andra både till ondt och till godt, och gifwa antingen god eller ond underwisning och ledning. Wi hafwa derföre alla ett stort answar för alla de menniskor, med hwilka wi umgås, och som kunna se eller höra omtalas wår wandel.
18. Den sitt fikonaträd bewarar, han äter frukten deraf: och den sin herre bewarar, han warder ärad.
I timlig bemärkelse stämmer detta öfwerens med all erfarenhet, att den, som wäl wårdar sin plantering, den, som troget sköter sin kallelse, har sjelf största nyttan deraf. Den, som blott söker jordisk förnöjelse och timliga fördelar, skördar en förgänglig frukt, men den, som tjenar Herran, skördar en oförgänglig. Jfr Zach. 3: 10.
19. Likasom skuggan i wattnet är emot ansigtet: alltså är en menniskas hjerta emot den andra.
En menniskas inwärtes beskaffenhet bildar sig efter den hon umgås med, så att den enas art och seder, onda eller goda, wisa sig i den andras lefwerne. Menniskohjertat är obeständigt såsom watten, så att den ene förändrar sig efter den andre, och den ene är liksom den andres spegel. Detta förklarar till en del den likhet, som går igenom wissa familjer och hela folk. Här antydes också den allmänna erfarenhet, att såsom man bemöter andra, så blifwer man af dem bemött. Och hwad wi af dessa ord isynnerhet böra lära, är nödwändigheten att låta Guds Ande inplanta och återställa Guds beläte i wåra hjertan, på det wi må kunna föregå wåra medmenniskor med godt exempel och blifwa redskap i Guds hand att framkalla och återställa Hans beläte och afbild i deras hjertan.
20. Helwetet och förderfwet warda aldrig fulla;* och menniskans ögon warda ock aldrig mätta. *Ords. 30: 16. Hab. 2: 5.
Då menniskosjälen icke blifwer mättad med ewighetens håfwor, med Andans oförgängliga rikedomar, utan man will mätta den med jord, med synd och fåfänglighet, så blifwer den i sig sjelf bottenlös såsom afgrunden och kan aldrig mättas.
21. En man warder igenom rosarens mun bepröfwad, såsom silfret i degeln, och guldet i ugnen.
Grt.: Det som degeln gör med silfret, och ugnen med guldet (smälter och pröfwar det), det måste en wis man göra med den mun, som berömmer honom, d. ä.: det måste pröfwas först, om berömmet är uppriktigt och kommer ifrån hjertat, eller om det blott är smicker; för det andra om berömmet är förtjent eller ej, och för det tredje bör orsaken uppsökas, hwarföre Guds försyn låtit det komma; ty antingen är det skickadt till pröfning, eller är det en maning, att betänka, hwad Gud will att man skall göra. Det bör åstadkomma en dubbel werkan: först förödmjukelse deröfwer, att man med de gåfwor, Gud gifwit, uträttat så litet, och för det andra ett djupt eftersinnande, huru de måtte kunna kraftigare och ifrigare anwändas till Guds ära och medmenniskors bästa.
22. Om du stötte en dåre i mortel med stötare såsom gryn, så går dock hans galenskap icke ifrån honom.
Ingen mensklig tuktan och inga menskliga straff kunna förändra och omskapa menniskohjertat. Denna förändring kan blott Guds Ande werka. Derföre måste både föräldrar, uppfostrare, lärare och öfwerhet bedja Gud om den rätta wisheten för dem, som skola underwisas och wägledas, regeras och bättras. Men derwid skola de sjelfwe med all flit arbeta och uträtta sitt embete redligen.
23. Tag wara uppå ditt får; och låt wårda dig om din hjord.
Salomo hänwisar ofta till trogen flit i åkerbruk och boskapsskötsel, såsom de allra lofligaste och säkraste näringsfång; men allt detta har äfwen en högre syftning, nemligen att den, som kallas en christen, måste wäl sköta sitt hjertas åker, att den himmelska säden må wäxa, samt hafwa akt uppå sin hjord. Föräldrar och lärare, husbönder och andra hafwa en dyrbar hjord anförtrodd åt deras wård, som de äro pligtige att wäl sköta, och denna skötsel, då den är trogen, hafwer med sig en stor lön.
24. Ty gods warar icke ewinnerligen: och kronan warar icke till ewig tid.
Alla rikedomar och all jordens härlighet skall förgås, och derföre är det så mycket nödwändigare att taga wara uppå de säkrare håfworna v. 23.
_274.jpg&oldid=345333){kind=link}