| 276 | Cap. 30, 31. | Salomos Ordspråk. |
Igeln wisar, huru menniskans själ är beskaffad, så länge hon är skild ifrån Gud; ty igeln är en bild af egenkärleken, sjelfwiskheten och synden i alla gestalter, se v. 11—14. De som älska och göra synden suga såsom iglar äfwen på sina medmenniskor. Synden suger ut sina rof. Då synden herrskar i hjertat, så är det omåttligt såsom helwetet; menniskosjälen liknar då en ofruktsam qwinna; det nya lifwet har icke blifwit upptändt genom Herrans ord; den är såsom en torr jord, som icke kan mättas, och den har inom sig sjelf en begärelsens eld, som aldrig får nog.
17. Ett öga, som bespottar fadren, och försmår att lyda modren, det måste korparna wid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta.
”Det heter, komma i galgen.” L. Många sådane syndare komma wisserligen icke i någon galge här på jorden, men de undgå icke det ewiga straffet, då de i obotfärdighet framhärda; de blifwa såsom lefwande as, som ewigt frätas, men dock aldrig kunna förtäras. Es. 66: 24.
18. Tre ting äro mig förunderlige; och det fjerde wet jag icke:
19. Örnens wäg i wädret; ormens wäg på hälleberget; skeppets wäg midt i hafwet; och en mans wäg till en piga.
Örnens wäg i wädret och ormens wäg på hälleberget och skeppets wäg i hafwet lemna icke spår efter sig.
20. Alltså är ock horkonans wäg: hon uppslukar, och stryker sig om munnen, och säger: Jag hafwer intet illa gjort.
Satan och werlden söka alltid att efterapa de högsta under i nådens rike, och sålunda will werlden, som är en emot sin Gud och Skapare otrogen sköka, alltid göra sig oskyldig: äta af det förbudna trädet, lefwa i synden och förneka sin syndaskuld. Så länge en menniska förswarar och rättfärdigar sig sjelf, såsom om hon hade ett godt hjerta, så står hon ännu på skökolifwets område. På det förskräckligaste sätt skola dessa ord uppfyllas i den sista tiden, då draken gifwer åt wilddjuret sin kraft, sin stol och sin stora makt. Uppb. 13: 2. Då är det, som werlden i sin förbindelse med draken frambringar sitt mäktigaste foster.
21. Ett land warder igenom tre ting oroligt; och det fjerde kan det icke fördraga:
22. En tjenare, då han konung warder;* en dåre, då han alltför mätt är:† *Pred. 10: 5–7. †Ords. 17: 16; cap. 19: 10.
23. En wanartig, då hon gift warder; och en tjenarinna, då hon sin frus arfwing warder.
Då en ringa person blifwer konung, då en dåre kommer till rikedom och ära, och då en wanartig blifwer husmoder, så blifwer deras wälde odrägligt eller ganska swårt. Dessa liknelser innebära såsom i v. 18, 19 en stark lärdom i afseende på den fjerde. Då kyrkans lif utslocknar, och werlden, som skulle wara kyrkans tjenarinna, blifwer arfwinge och får wälde öfwer menniskorna, så blifwer dess herrawälde odrägligt.
24. Fyra äro små ting på jorden, och klokare än de wise:
25. Myrorna, ett swagt folk; likwäl skaffa de om sommaren sin spis;* *Ords. 6: 6, [et]c.
26. Kuniler, ett swagt folk; likwäl göra de sitt hus i bergsklipporna;
27. Gräshoppor hafwa ingen konung; likwäl draga de ut med hela hopar;
28. Spindeln wirkar med sina händer, och är i konungapalats.
Af alla dessa liknelser skola de wisa lära omtänksamhet och flit, försigtighet och klokhet, samfundsanda och endrägt, ihärdighet och ett rätt sträfwande efter ära i den högste Konungens rike, der den största ödmjukheten innehar den högsta äreplatsen.
29. Tre ting hafwa en skön gång; och det fjerde går wäl:
30. lejonet, mäktigt ibland djuren, och wänder icke tillbaka för någon:
31. En wedehund med starka länder, och en wädur: och en konung, den ingen sig emot sätta tör.* *Pred. 8: 3, 4.
Wedehund, jagthund. — Äfwen i dessa fyra liknelser äro de tre första en underwisning om den fjerde, som är hufwudsaken, nemligen att en konung, för att kunna regera sitt folk wäl, måste hafwa oförskräckt mannamod, genomträngande skarpsinnighet samt godhjertad wälwilja och omtanke om hela sitt folk, och då går allting wäl.
32. Hafwer du warit fåwitsk, och upphäfwit dig, och haft ondt för händer, så lägg handen på munnen.
”Skäm dig icke (att bekänna), då du i något har felat och förswara det icke; ty det är menskligt fara will, förswara sin willa hörer djefwulen till.” L.
33. Då man mjölk tjernar, gör man der smör utaf; och den der näsan trycker, han twingar der blod ut: och den der wrede uppwäcker, han twingar der träta ut.
I denna vers äro de twå förstå liknelserna en lärdom om den tredje. Då menniskan icke will underkufwa sitt eget hjerta och sitt eget sinne, så uppkommer ofrid, ty andra blifwa derigenom retade till wrede. Se Rom. 12. Ett sådant sinne är icke förenligt med den sanna fromheten.
31. Capitel.
Detta är konung Lemuels ord, den lära, som honom hans moder lärde.* *Ords. 4: 3, 4.
_280.jpg&oldid=345351){kind=link}