Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 284.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
280 Cap. 1, 2. Salomos Predikare.

10. Sker ock något, der man af säga kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som före oss warit hafwa.

11. Man kommer icke ihåg, huru det tillförene gånget är; ej heller kommer man ihåg, hwad härefter kommer, när dem, som tillkommande äro.* *Pred. 6: 4.

12. Jag, Predikare, war konung öfwer Israel i Jerusalem.* *1 Kon. 1: 34.

Salomo tänker härwid på dem, som i kommande tider skulle läsa denna bok. Det förråder ett bristfälligt begrepp om ingifwelsen af Guds Anda, då man af dessa ord will draga den slutsats, att en annan än Salomo författat denna bok.

13. Och gaf mitt hjerta till att wisligen söka och ransaka* allt, det man gör under himmelen. Sådan usel möda hafwer Gud gifwit menniskors barn, att de sig deruti qwälja skola. *1 Kon. 4: 32, 33.

Då det jordiska lifwet med djup eftertanke betraktas, utan att hjertat är upplyst om lifwets höga bestämmelse och ändamål, så får det oundwikligen utseendet af att wara en ”usel möda”, eller qwal utan ändamål. Och många qwal har lifwet med sig för syndens skull; men då man icke genom Guds ord har rätt begrepp om synden, så förefaller det alltför underligt, att werlden icke är bättre än den är, och detta gifwer anledning till underliga tankar om Skaparen. Derföre upphäfwa de ogudaktiga sin klagan emot Gud i wåra dagar; ty de känna icke sin egen ogudaktighet, sin egen beskaffenhet, sin egen ställning. Under sitt affall från Gud hade Salomo sjelf genomgått dessa pinsamma tankar och twifwel, som han i denna bok meddelar, för att wisa oss, hwarifrån alla sådan tankar hafwa sin upprinnelse.

14. Jag såg på allt det under solen sker, och si, det war allt fåfänglighet och jemmer.

15. Krokigt kan icke warda rätt; icke heller kunna bristerna warda räknade.

Det, som är orätt och bristfälligt i werlden, kan omöjligen uti allt ställas rätt, icke en gång Salomos wishet och konungamakt hade förmått det i hans rike. All orätt och alla brister äro följder af synden.

16. Jag sade i mitt hejrta: Si, jag är härlig worden, och hafwer mer wishet än alla de, som före mig warit hafwa i Jerusalem; och mitt hjerta hafwer mycket lärt och försökt:* *1 Kon. 3: 12, 13.

17. Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära wishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnamn, att det är ock möda.

18. Ty der mycken wishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.

Sedan Salomo war bortkommen ifrån Herran, hade han till en del i sitt minne qwar den wishet, som han förut af Herran undfått, men nu wille han genom egen forskning blifwa ännu wisare och försökte jemwäl dårskapen genom afguderi och andra synder. Det war ormens wishet, som wille lära menniskan, hwad godt och ondt är, såsom han lofwade men icke kunde hålla. 1 Mos. 3: 5; ty han lärde bott ondt, men icke godt. En syndig begärelse efter ett sådant wetande, som menniskan tror wara godt, ehuru det är ondt, har alltså genom ormen blifwit nedlagd i hjertat. Men Salomo fann, att denna falska wishet medförer grämelse. Att försöka synden medförer alltid lidande. Men det medförer äfwen lidande, då en menniska för mycket inblandar sig i sådana jordiska ting, som i sig sjelfwa kunna wara lofliga; ty det betungar och oroar och drager själen allt mera bort från Gud.

2. Capitel.

Jordiska wällusters fåfänglighet.

Jag sade i mitt hjerta: Nu wäl, jag will lefwa wäl, och göra mig goda dagar: men si, det war ock fåfänglighet.* *Pred. 8: 15. Luc. 12: 19, 20.

Sedan det ifrån Herran bortkomna oroliga, fridlösa menniskohjertat fåfängt sökt tillfredställelse i jordisk wishet och jordiska påfund, såsom Salomo, cap. 1: 16, 17, förfaller det ganska lätt uti längre frestelser att mätta sin hunger genom sinliga förnöjelser. Själen blifwer icke stark, icke mättad, icke andekraftig genom den jordiska wisheten, utan förfaller, oaktadt allt wetande, ganska lätt uti högmodets, girighetens eller wällustens alla dårskaper. Många olyckliga, förfallna snillen och rikt begåfwade menniskor äro sorgliga bewis på wanmakten af det jordiska wetandet och den menskliga upplysningens oförmåga att bättra eller bewara hjertat.

2. Jag sade till löjet: Du är galet; och till glädjen: Hwad gör du?

3. Då tänkte jag i mitt hjerta, att hålla mitt kött ifrån win, och hålla mitt hjerta till wishet, att jag måtte klok warda,* tilldess jag måtte lära, hwad menniskorna nyttigt wore till att göra, så länge de lefwa under himmelen. *1 Kon. 3: 9; cap. 4: 29.

4. Jag gjorde stora ting; jag byggde hus,* planterade wingårdar. *1 Kon. 6: 1. 2 Chrön. 3: 1; cap. 6: 1, [et]c.