| Salomos Predikare. | Cap. 3. | 283 |
4. Gråta* hafwer sin tid, le hafwer sin tid; klaga† hafwer sin tid, dansa hafwer sin tid. *Ords. 14: 13. Klagow. 5: 15. †Joel 1: 12.
Sorg och glädje tilldelas af Herran med faderlig wishet. Dansa war i Gamla Testamentet ett uttryck af glädje inför Gud wid wissa högtidliga tillfällen och skedde på det sätt, att icke män och qwinnor woro tillsammans, utan i särskilda chörer. Se 2 Mos. 15: 20. 1 Chrön. 15: 29. Det sinliga dansnöjet, som blifwit bruk i sednare tider, har sin upprinnelse från wissa afgudafester i forntiden, men brukades aldrig bland christna, förrän christendomens lif och anda för en stor del af christenheten blifwit främmande.
5. Förkasta sten hafwer sin tid, församla sten hafwer sin tid; famntaga hafwer sin tid, hafwa famntag fördrag, hafwer sin tid.
Att odla och bygga, att med de sina umgås med ömhet och med allwar, allt måste hafwa sin tid för att icke urarta till dårskap.
6. Uppsöka hafwer sin tid, borttappa hafwer sin tid; behålla hafwer sin tid, bortkasta hafwer sin tid.
7. Sönderrifwa hafwer sin tid, sammansömma hafwer sin tid; tiga* hafwer sin tid, tala† hafwer sin tid. *Ps. 39: 10. Amos 5: 13. †Job 39: 38. Ords. 17: 27, 28. Matth. 26: 62; cap. 27: 12.
I djup sorg war det brukligt att sönderrifwa kläderna, ett uttryck af hjertats sårade tillstånd. Herren sårar och gör helbregda, Han sargar och helar, då det Honom täckes. Att tala och tiga i rättan tid, skall menniskan af den rätta wisheten lära. Detta har ingen lärt, förrän hjertat blifwit såradt af Guds lag och helbregdagjordt genom Evangelium.
8. Älska hafwer sin tid, hata* hafwer sin tid; strid† hafwer sin tid, frid** hafwer sin tid. *2 Sam. 13: 15. †1 Kon. 22: 1–3. **1 Kon. 5: 4. 2 Chrön. 14: 6.
Att rätt dela kärlek och hat, strid och frid, kan menniskan ej af sig sjelf, utan det måste gifwas af Gud: kärlek till det goda, hat till det onda, strid emot synden och frid med Gud, — allt detta gifwes af Herran åt dem, som älska wisheten. — Ofrids- och krigstider äro bestämda i Guds rådslut. Länders och rikens uppkomst, blomstringstid, förstörelse och återupprättelse eller tillintetgörelse bestämmes af Guds försyn.
9. Man arbete huru man will, så kan man intet mer uträtta.
”Om icke stunden är kommen, så uträttar man intet, man göre huru man will, om det icke skall ske, så warder der intet af.” L. Emot somliga menskliga företag sätter Gud sin allsmäktiga wilja. Apg. 5: 28–38.
10. Deraf såg jag den möda, som Gud menniskorna gifwit hafwer, att de deruti skola plågade warda;
11. Men Han gör allting wäl i sin tid,* och låter deras hjertan ängslas derom, huru det skall gå i werlden; ty menniskan kan dock icke finna† uppå det werk, som Gud gör, hwarken begynnelse eller ända. *Ords. 19: 21. Eph. 1: 11. †Job 37: 23.
Det är fåfäng möda och plåga för menniskan, då hon will hafwa sin tid och icke rätta sig efter Herrans tid, göra sin wilja gällande mot Herrans wilja och tror, att han sjelf kan skapa sin lycka, v. 10. Så länge menniskan är i detta tillstånd, så äro naturens och Guds försyns lagar för henne såsom hårda, plågsamma bojor, som hon icke kan sönderslita; men Herrans wisa och kärleksfulla skickelser syfta på menniskans högsta wälfärd. I skapelsen, i uppehållelsen och i nådens rike gör Han allting wäl och allt på rätta stunden.
De orden: Och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i werlden, lyda i grt.: ja, också ewigheten har Han nedlagt i deras hjertan. Det hörer till Guds beläte i menniskan, det är af Guds beläte en qwarlefwa, som icke gått förlorad, att menniskan har ewigheten i sin egen själ. Hon kan icke tänka sig någon gräns för tiden eller för werldsrymden, utan att genast en tanke uppstiger på någon ting, som är utom denna gräns. Menniskan har också inom sig sjelf ett behof af ewighet, hon behöfwer oändlighet, hon behöfwer Gud sjelf, för att wara nöjd och salig. Det är blott i kraft af denna ewighetsnatur menniskan kan blifwa förenad med Gud och få ewigt lif. Af denna ewighetsnatur kommer det också, att menniskosjälen, så länge den ännu har sunda krafter i behåll, bäfwar wid den tanken, att hon en gång kunde blifwa till intet. Att i wår tid många hafwa sjunkit så djupt i otro och blindhet, att de påstå, att själen blir till intet, då kroppen dör, är en gruflig själssjukdom, som allmännast tillhör den antichristiska tiden, då menniskorna hoptals blifwa samkade till ewighetens dårhus.
Ty menniskan kan dock icke finna, grt: ty utan den kan menniskan icke finna, nemligen utan ewigheten i hjertat, utan att detta ewighetssinne blifwer upplyft af Guds Anda och Guds ord, kan menniskan icke fatta Herrans werk.
12. Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att wara glad, och fara wäl med sig i sina dagar. * *Pred. 2: 1, 24. Es. 22: 13.
13. Ty hwar och en menniska, som äter och dricker, och är wid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfwa.
Att wara glad och fara wäl med sig (v. 12) och att med måttlighet och tacksamhet bruka Guds gåfwor är en frukt af ett upplyst ewighetssinne (v. 11). Utan denna trons frihet och ljusa utsigt i andans werld suckar menniskan såsom en fånge i ett blindt ödes fängelse, ty hon kan då icke fatta det trösteliga ordet: Alla edra
_287.jpg&oldid=345372){kind=link}