| 284 | Cap. 3, 4. | Salomos Predikare. |
omsorger kaster uppå Herran; ty Han hafwer omsorg om eder!
14. Jag märker, att allt det, som Gud gör, det består alltid;* man kan intet lägga dertill, eller taga derifrån: och sådant gör Gud, på det att man skall frukta Honom. *Ps. 33: 11. Es. 46: 10.
15. Hwad Gud gör, det blifwer så; och hwad Han göra will, det måste ske: ty Han tänker dertill, och fullföljer det.
Genom den wishet, som hemtas af Guds uppenbarade ord, lära wi att känna Gud såsom werldens allsmäktige Skapare och Styresman, samt att menniskan är bestämd att under sin korta lifstid wara ett redskap i Hans hand i någon wiss kallelse och att beredas för ett ewigt mål. Då blir menniskan lycklig, när hon lärer känna Gud såsom Konung, och då hon, såsom en trogen och lydig undersåte, willigt låter bruka sig i Hans ewighetsplan.
16. Ytterligare såg jag under solen domaresäte, der war ett ogudaktigt wäsende; och rättwisans säte, der woro ogudaktige.
17. Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma* den rättfärdige och den ogudaktige; ty allt, det man företager, hafwer sin tid, och alla werk. *Ps. 82: 1. Es. 10: 1, 2.
Grt.: Ty för allt uppsåt och öfwer allt werk är för dem en tid, neml. hos Gud och i Hans tillkommande rättwisa dom.
Då Gud bestämt en wiss tid för allt, v. 1–8, så skall den menniskan, som har ett upplyft ewighetssinne, v. 11, betrakta allt från denna högre synpunkt i den trygga wisshet, att Gud i rättan tid skall straffa det onda och sätta sådane gränser för dess werkningar, att ingen ting kan skada Hans rike.
18. Jag sade i mitt hjerta om menniskans wäsende: Skulle Gud utwälja dem, och låter det dock så synas, som de wore fä?
Jag sade i mitt hjerta m. m. I denna och de följande verserna framlägger nu Salomo de tankar, han hade haft, under det han war affallen ifrån Gud. Då menniskan är en syndens träl, så bjuder hon till att lugna sig med otro och söker då efter sådane tankar, hwarmed otron skulle kunna förswaras. I wår tid tro många, att hela menniskan dör såsom ett fä, och Salomo låter oss här se orsaken till en sådan otro. Orsaken är den, att dessa menniskor hafwa så arga hjertan och så ondt samwete, att de icke wåga önska sig någon ewighet, utan bäfwa derför och söka öfwertyga sig och andra, att ingen ewighet finnes. De synas för sig sjelfwe såsom oskälige djur och afsäga sig, så widt på dem ankommer, sitt högsta menniskowärde. Sådane otrostider äro för de trogne swåra pröfningar. Just genom sådane pröfningar blifwa de fromma och de ogudaktiga på det bestämdaste skilda från hwarandra.
19. Ty menniskan går det* såsom fä:† såsom det dör, så dör ock hon, och hafwa alle enahanda anda; och menniskan hafwer icke mer än fä; ty allt är fåfänglighet. *Ps. 78: 39. †Ps. 49: 21.
20. Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och warder till stoft igen.* *Ps. 146: 4.
21. Ho wet, om menniskans ande far uppåt, och fänadens ande neder åt under jorden?
Detta är det förmörkade förnuftets tanke, som Salomo med ånger bekänner, otro på Guds ord, twiflet på ett lif efter döden!
22. Derföre säger jag att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del: ty hon will dertill komma henne, att hon ser, hwad efter henne ske skall.
Efter alla dessa twifwel och frågor, som de otrogna uti sin förwillelse framkastat, falla de på den tanken, att det närwarande lifwet är sitt eget ändamål, det enda ändamålet med menniskans tillwaro, och att något högre och något bättre icke är att wänta, och icke heller någon dom. Häraf följer då oundwikligen hos de flesta sådane menniskor ett djurlikt lefwerne. Af denna förtwiflade, uthungrade själsbeskaffenhet härleder sig de rastlösa framsteg, som gudlösheten, sedeslösheten och upprorsandan göra i wår tid. Tidens djupa wishet är alltså denna: Menniskan är blott ett djur, hwarföre skulle hon då icke söka att blifwa så lycklig som ett djur under sin korta lifstid, som är hennes enda och högsta mål?! Detta är det höga, ack, det förfärligt låga målet af wår tids philosophi, wår tids nya upplysning! Col. 2: 8, och längesedan dömd. Den är öfwer 3000 år gammal.
4. Capitel.
Makts och höghets fåfänga.Jag wände mig och såg på alla dem, som orätt* lida under solen; och si, der woro deras tårar,† som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, woro alltför mäktige, så att de ingen tröstare få kunde. *Es. 5: 7. †Job 35: 9.
2. Då prisade jag de döda, som allaredan aflidne woro, mer än de lefwande, som ännu lif hade;
3. Och den, som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solen sker.
_288.jpg&oldid=345375){kind=link}