| Salomos Predikare. | Cap. 5, 6. | 287 |
af allt sitt arbete i sin hand, när han bortfar.* *Job 1: 21; cap. 27: 19. Ps. 49: 18. 1 Tim. 6: 7.
15. Det är en ond plåga, att han så hädan far, som han kommen är: hwad hjelper det honom då, att han i wädret arbetat hafwer?
16. Alla sina lifsdagar hafwer han ätit i mörkret, och i stor grämelse, och krankhet, och bedröfwelse.
Så beskrifwes den menniskas elände, som är rik men icke wis. Se Ps. 49.
17. Så håller jag det nu för det bästa, när man äter och dricker, och är wid ett godt mod,* i allt arbete, som en gör under solen alla sina lifsdagar, som Gud honom gifwer: ty det är hans del. *Pred. 3: 13.
18. Ty hwilken menniska Gud gifwer rikedom, och egodelar, och wälde, att hon deraf äter och dricker på sin del, och är glad i sitt arbete, det är en Guds gåfwa.* *Pred. 6: 2.
19. Ty han tänker icke mycket på detta elända lifwet, efter Gud fröjdar hans hjerta.
I det Salomo sålunda efter bokstafwen framlägger det naturliga förnuftets bästa tankar om timliga egodelars nyttigaste anwändande, will han tillika wisa oss wägen till den största glädje deraf, som en menniska kan hafwa; det är då man anwänder Herrans gåfwor till Hans ära i sann menniskokärlek. Derigenom har själ och hjerta glädje deraf redan här i tiden, och wälsignelsen blifwer förökad. Den glade gifwaren älskar Gud, hans rättfärdighet blifwer i ewig tid och han skall uppskära utan återwändo. 2 Cor. 9: 6, 11. Gal. 6: 9. Dessa nådelöften hafwa ingalunda den mening, att menniskan, med det hon gör, kan förtjena något af Herran, eller att någon genom wälgörenhet blifwer rättfärdig, utan en sådan wälgörenhet är sjelf en rättfärdighetens frukt och wälgöraren blott Guds förwaltare, men Gud will af nåd belöna trogna skaffare. Luc. 12: 42, 48.
6. Capitel.
Girighet och missnöje.Det är ett ondt ting, som jag såg under solen, och är allmänneligt med menniskorna:
2. En, hwilken Gud hafwer gifwit rikedom, egodelar och ära, och honom liknas intet, det hans hjerta begärer, och gifwer honom dock icke makt till att nyttja det; utan en annan förtärer det: det är fåfänglighet, och en ond plåga.* *Pred. 3: 13; cap. 5: 17, 18. Luc. 12: 19, 20.
3. Födde han än hundrade barn, och hade så långt lif, att han i många år lefde; och hans själ kunde icke mätta sig af egodelar, och blefwe utan graf: om honom säger jag, att en otida född är bättre än han.
4. Ty han kommer i fåfänglighet. och i mörker far han bort,* och hans namn blifwer betäckt i mörker. *Job 7: 9, 10; cap. 14: 10. Pred. 1: 11; cap. 2: 16; cap. 9: 5,%nbsp;6. Es. 26: 14.
5. Han hafwer ingen glädje af solen, och hafwer ingen ro, hwarken här eller der.
6. Om han än lefde i tutusen år, så är han aldrig wäl tillfrids: kommer det icke allt uti ett rum?
I sammanhang med cap. 5: 17–19 utföres här ännu tydligare, huru fåfängliga jordiska egodelar äro, och huru illa lifstiden anwändes, då en menniska blott söker det, som jorden tillhörer, men är en främling för himmelen. Att blifwa utan graf, v. 3, nämnes blott såsom ett kännemärke på en snöplig ändalykt, och på så snåla och kärlekslösa arfwingar, att de knappt unna den aflidne begrafningskostnaden. Men det, som härmed hufwudsakligen menas, är: att en sådan menniska, som lefwat blott för denna werlden, är för ewigheten huswill, utfattig och förkastad och hafwer ingen boning i det ewiga fäderneslandet, hwilket wägrar att emottaga själen, likasom jorden synes wägra att emottaga den obegrafna kroppen i sitt sköte. Häruti ligger betydelsen af brottslingars upphängande på träd. 5 Mos. 21: 23. Se Es. 26: 21. Den, som dör i synden, är olyckligare, än den, som otida född är, och inga rikedomar, ingen makt, ingen ära hjelper mot den ewiga wanäran och pinan.
7. Hwar och en menniska är arbete pålagdt* efter hennes makt; men hjertat kan icke blifwa derwid.† *1 Mos. 3: 19. †1 Cor. 7: 20.
Af det jordiska arbetet och dess frukter kan hjertat icke blifwa mättadt.
8. Ty hwad uträttar en wis mer än en dåre? Hwad tager sig den fattige före, att han will wara ibland de lefwande?
Grt.: Ty hwad hade eljest den wise framför dåren, hwad förmån hade annars den fattige, som är förståndig i sin wandel, ibland de lefwande? Om menniskans egentliga wälfärd berodde på jordiska egodelar och timlig lycka, v. 2, så wore rika dårar lyckliga, men wisa och förståndiga fattige deremot olyckliga; dårskapen skadade då icke och wisheten
_291.jpg&oldid=345384){kind=link}