| 302 | Cap. 2. | Salomos Höga Wisa. |
sjelf förhindrade en sådan oro och hölle wakt och wård öfwer den, som Han omfattar med särskild kärlek.
8. Detta är min wäns röst; si, han kommer,* och springer på bergen, och springer på högarna. *Ps. 40: 8.
Wid brudens uppwaknande möter Brudgummen skyndsamt de uppslagna ögonens sökande blick. Se Ps. 3: 6. Ps. 4: 9.
9. Min wän är lik en råbock, eller ung hjort: si, han står bak wår wägg, och ser genom fönstret,* och gluggar genom gallret. *1 Cor. 13: 12. 1 Joh. 3: 2.
Sådan är ofta brudens belägenhet, att hon icke får se mera än såsom en skymt af Brudgummen, under det själen bor i den kroppsliga hyddan, och tron är liksom ett fönster, hwarigenom hon kan se Honom, hwarje gång Han benådar henne med en sådan barmhertighetsblick. Likasom bruden icke såg Brudgummen genom fönstret, förrän Han blickade in derigenom, så kan också själen icke i tron skåda sin Frälsare oftare, än då Han ser på henne. Så snart själen kan wända sitt öga till Honom, tänka på Honom med någon åstundan eller allwarlig bönesuck, så är det ett tecken, att Brudgummen just då särskilt ser på själen och liksom skådar in genom det galler, som ännu hindrar den fulla föreningen. Detta galler är det förgängliga lifwet och hwad dertill hörer.
10. Min wän swarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11. Ty si, wintern är förgången, regnet är öfwerståndet, och är sin wäg.
12. Blomstren äro utgångne på marken; wårtiden är kommen, och turturdufwan låter sig höra i wårt land.
13. Fikonaträdet är knoppadt, winträden* blomstras, och gifwa sin lukt;† statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit. *Es. 60: 21; cap. 62: 3. †Col. 1: 10.
14. Min dufwa uti stenklyftor,* uti bergsrefwor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra din röst: ty din röst är söt, och ditt ansigte† ljufligt. *Es. 28: 16. Matth. 16: 18. 1 Cor. 10: 4. †Col. 3: 10.
En winter är försluten, under hwilken bruden warit liksom innesluten, v. 9, innesluten och gömd såsom dufwan uti stenklyftor, för att skydda sig emot winterkölden. Wintern är en bild af särskilda bedröfwelsetider, som öfwergå församlingen på ett omwexlande sätt under hela det jordiska tillståndet. Sådane pröfningstider, under hwilka det synes, såsom om de af Själabrudgummen wore öfwergifna, komma äfwen öfwer alla enskilda trogna och omwexla med nådebewisningars och känbara wälsignelsers sommartid. Efter bedröfwelserna och pröfningarne kommer nådesolen ännu närmare med högre ljus och lifgifwande wärma; Brudgummen, som sjelf är solen, kallar själen fram att möta Honom, för att på nytt få smaka och se, huru ljuflig Herren är. Under en sådan wintertids pröfningar, förödmjukelser och lidanden lärer själen ännu innerligare att ropa, bedja, tacka och lofwa. Bönens röst, flytande från en pröfwad tro, är för Herran söt och ljuflig, den är en offerrök från de trognas altaren, se 1 Mos. 8: 21, och själens ansigte är då dägeligt, emedan hon genom saknaden och pröfningarne blifwit mera ödmjuk, mera hungrig och törstig efter nåd, så att hon af Brudgummens egen ljuflighet emottager så mycket större rikedom, likasom det egentligen är wårsolens egen skönhet, som wisar sig uti hwarje wårblomma. Men härwid böra wi särskilt märka, att Höga Wisan är en prophetia om kyrkans tillkommande seger och blomstertid. Ännu är det winter, ännu är församlingen på jorden förströdd och till större delen fördold såsom dufwor i bergskrefwor; men den skall en gång af Brudgummen framkallas till ett högre och skönare lif redan här i förgängligheten; ty ett andeligt Israels rike, ett himmelrike, ett Messiæ rike är utlofwadt, som skall sträcka sig öfwer all werlden; det har redan börjat, men segrens tid är ännu icke kommen.
15. Tager oss räfwar, de små räfwar,* som förderfwa wingårdar; ty wåra wingårdar blomstra. *Hes. 13: 4. Matth. 7: 15. Ap.G. 20: 29, [et]c. 2 Pet. 2: 1, 2.
Under wintern hade räfwarne fått wara ostörda, och så få nu under dunkla pröfningstider Christi kyrkas fiender merändels wara fria, de få i många ting göra, hwad dem lyster, och förderfwa kyrkans wingårdar, men de kunna icke göra stor skada, så länge det är winter, och så snart hos en själ ett andeligt wårlif börjar, så blifwer hon mot fienderna särskilt beskyddad. Och så snart Christi församlings stora wårtid inbryter, så skola räfwarne blifwa fångade. Se 2 Pet. 2: 1, 2. Uppb. 19: 20, 21.
16. Min wän är min, och jag är hans,* den der betar† ibland rosor: *Os. 2: 19, 20. 1 Cor. 6: 17. †Ps. 23: 1, 2.
17. Intill dess att dagen swal* warder, och skuggorna afwika; wänd om,† blif såsom en rå, min wän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.** *1 Pet. 4: 12. Uppb. 7: 16. †1 Cor. 7: 31. Uppb. 22: 20. **Matth. 25: 33.
Detta är brudens längtande swar på Brudgummens kallelse, v. 10, 14. Han har hört Hans röst och fått se Honom på afstånd, derföre beder hon, att Han ifrån det ställe, der hon nu ser Honom, måtte komma, v. 17, före aftonen, skyndsamt såsom en rå öfwer de berg, som ännu skiljde henne ifrån Honom. Bruden känner sin wanmakt och wet, att hon icke kan så komma till Honom, utan beder, att Han skall komma. Detta är hela den trogna församlingens bön, i den mån den älskar sin Frälsare, det är den
_306.jpg&oldid=340978){kind=link}