o. s. w. och twingade dem att genom omskärelse införlifwas med Israels folk. Efter 30 års regering efterträddes han af sin son Aristobolus, som antog konungawärdigheten. Detta war ett förderfligt tecken, ty folket hade åt Simon uppdragit den furstliga och öfwerstepresterliga wärdigheten blott ”till dess en rätt prophet skulle komma” eller Messias, på hwilken de wäntade. Aristobolus satte sin moder i fängelse och lät henne swälta ihjel och dödade sin broder Antigonus. Efter ett års regering efterträddes han af Alexander Jannæus, en tredje son af Johannes Hyrcanus. Alexander Jannæus regerade i 27 år. Under hans tid fingo Phariseerne öfwerwälde i folket. Han war en wild och ogudaktig man. Efter hans död regerade hans drottning Alexandra i nio år. Efter hennes död år 69 regerade först hennes äldste son Hyrcanus tre månader; hans broder Aristobolus (den andre) afsatte honom och regerade sex år och sex månader. Då blef Jerusalem och Judalandet intaget af den Romerska fältherren Pompejus (kallad den store) år 63 före Christi födelse. Han tog Aristobolus och hans twå söner Alexander och Antigonus och hans twå döttrar med sig såsom fångar. Från den tiden war Judalandet ett lydrike under Rom, som der af- och tillsatte flera regenter. Först blef Hyrcanus den andre åter insatt. Förenämnde Antigonus, son af Aristobolus, insattes i regeringen af en Parthisk general Pacorus år 40 före Christi födelse, men efter tre år blef Jerusalem åter intaget af Romarne, och den Romerske fältherren Antonius insatte i konungawärdigheten Herodes, en Edomé, som blef kallad den store, år 37 före Christi födelse. Den Romerske generalen Socius, som då intog och plundrade Jerusalem, sände Antigonus fången till Antiochia till Antonius, som sedan efter Herodis önskan lät afrätta honom. Ett så bedröfligt slut fick Maccabeernas lysande slägt! Den sista ättlingen war den olyckliga Mariamne, Herodis drottning, som på sin mans befallning blef mördad.
Rom.
Wid samma tid, som Babylon började komma till ett mera betydande herrawälde i öster, grundades den stad i wester, som war af Guds försyn bestämd att få herrawälde öfwer jordens betydligaste länder, nemligen Rom, det westerländska Babylon. Det grundades af Romulus år 753 före Christi födelse, wid samma tid då Nabonassar grundade ett nytt rike och en ny tideräkning i det östra Babylon. Rom är det egentliga Babylon, som propheterna åsyfta, och af Rom war det östra Babylon blott en förebild. Det östra Babylon höll Judarne i fångenskap blott i 70 år, men det westra Babylon hade redan herrawälde öfwer Judalandet innan wår Frälsare föddes, ty Herodes hade fått sin konungamakt af Romarne, och efter hans död blef Judalandet deladt af Romarne mellan hans söner. Derefter regerades Judalandet af Romerska ståthållare eller landshöfdingar, till dess, 70 år efter Christi födelse, efter mångåriga blodiga krig, landet ödelades, staden och templet förstördes och folket bortfördes i en fångenskap, som ännu warar. Ännu är det Rom, som herrskar i westerlanden. Roms bildning, Roms tungomål, Roms anda, Roms lagar hafwa ännu äfwen i wårt fädernesland större anseende än christendomen, och embetsmännens och läroståndets bildning går mera ut på att göra dem till Romare än att göra dem till Christna. De nuwarande christna länderna hafwa till större delen tillhört det gamla Romerska riket och utgöra de tio horn eller riken, hwaruti det Romerska riket delades. I detta rike skall den röda makt uppstå, hwarom det Nya Testamentets prophetia talar. Uppb. 17: 3. Påfwewäldet utgör en wäsendtlig del af det westra Babylon, en mer än tusenårig länk i dess historia, och det skall fortfara till dess den himmelske Konungen sjelf fullbordar hwad Hans Ande förkunnat. Uppb. 17: 12–18.
_324.jpg&oldid=345465){kind=link}