| Straffpredikan. | Propheten Esaia. | Cap. 5. | 335 |
fångenskapen och sedan i den romerska, som ännu warar; gården blef borttagen, muren sönderrifwen. Herren tog sin beskärm ifrån folket, landet blef ödelagdt, folket bortfördt i fångenskap, och hade då ingen egen borgerlig wård eller sådan andelig skötsel som i Canaans land. Törne och tistel wäxte på marken och i folkens hjertan och lefwerne uppwäxte hos de fleste ännu mera än förut syndens tistel och törne. De andliga wälsignelser, som förut genom gudstjensten och Guds ord, såsom wederqwickande och fruktbärande regn, meddelades åt folket, blefwo mycket förminskade. De hade ordet qwar, men det gaf icke samma wederqwickelse. För närwarande lider sjelfwa landet af en förödelse och en så underbar torrhet och torka, att det skulle wara oförklarligt, om icke Herren sjelf i sitt ord hade gifwit orsaken tillkänna.
7. Så är nu HERran Zebaoths wingård Israels hus, och Juda män hans lustiga plantering; han wäntar efter rätt, si, så är här icke annat än öfwerwåld; efter rättwisa, si, så är här alltsammans klagomål.
8. We dem, som draga det ena huset intill det andra, och komma den ena åkern intill den andra,* till dess att intet rum mer är, att de skola besitta landet allena. *Jer. 22: 13. Hes. 22: 25. Amos 8: 6.
9. Det är för HERran Zebaoths öron, hwad gäller, om de många hus icke skola öde warda, och de stora och sköna utan inbyggare?
10. Ty tio wingårdssjälkar skola icke gifwa mer än ett åm; och en tunna säd skall icke gifwa utan en skäppa.
Det första af de we, som i Herrans namn här förkunnas, är öfwer dem, som draga det ena huset till det andra och lägga den ena åkern intill den andra, v. 8. O! att alla rika, som detta angår, wille gifwa akt häruppå! De hafwa ett werop från himmelen öfwer sig, och det straff, hwarmed Herren hotar, kunna de icke undgå, om de icke omwända sig till Herran och blifwa trogna skaffare och förwaltare af det som Herran tillhörer. Jorden är Herrans och hwad derpå är. Det timliga straffet, v. 10, går stundom öfwer de obarmhertige, dock icke alltid här i tiden, men den rike mannens osaliga ändalykt förestår alla, som söka blott timliga men icke oförgängliga skatter. Klagomål, v. 7, betyder de klagorop, som de fattige uppsända till himmelen. Deras nöd ropar, deras tårar ropa, och obarmhertigas synder ropa äfwen. I hwarje kärlekslöshet och obarmhertighet ligger en blodskuld, som ropar till Herran. 1 Mos. 4: 10.
11. We dem, som om morgonen bittida uppe äro till att beflita sig om dryck, och sitta intill natten, att af win hete warda skola;* *Ords. 23: 30, 31. Amos 6: 4, 5.
12. Och hafwa harpor, psaltare, trummor, pipor och win i deras collats, och se icke uppå HERrans werk, och akta icke uppå Hans händers gerningar*
13. Derföre måste mitt folk warda bortfördt oförwarandes, och deras härlige hunger lida, och deras meniga folk törst lida.* *Klagow. 4: 5.
Det andra we uttalas öfwer dem, som lefwa i berusning och sinliga förnöjelser och fråga icke efter Herran och Hans ord. Detta we gäller ännu mera sådana drinkare, som förderfwa sig och andra med starka drycker. Collats, d. ä. dryckeslag, gästabud, wällefnad. För dessa synders skull hotar Herren, v. 13, att folket skulle blifwa bortfördt uti fångenskap. Domen förkunnas förut till warning och wäckelse.
14. Derföre hafwer helwetet utwidgat sin själ och uppgapat med sina käftar utan måtta, att nederfara skola både deras härlige, och den menige man, både deras rike och glade;
15. Att hwar och en skall bocka sig, och hwar och en ödmjukad warda, och de högfärdigas ögon ödmjukade blifwa;
16. Men HERren Zebaoth upphöjd warda i domen, och Gud den helige helgad warda i rättfärdighet.
Helwetet, v. 14, innefattar här både döden, grafwen och fördömelsen. Såwäl genom de trognas salighet, som genom straffdomarna och den slutliga domen öfwer de ogudaktiga befrämjas Herrans ära, v. 16. Han bewisar sig derigenom såsom helig, Han helgas i rättfärdighet, äfwen då Han straffar det onda.
17. Så skola då lamm i bete gå i deras stad, och främlingar skola nära sig uti de fetas* öde. *Ps. 22: 30. Es. 10: 16. Amos 4: 1.
I deras stad, d. ä. i deras ställe. På de ställen, der dessa menniskor bott, skola fårahjordar gå i bet. De fält, som nu äro så fruktbara, och hwaraf de ogudaktiga göda sig, skola blifwa ödemarker, på hwilka inwandrande främlingar, öknens herdar, skola söka sin näring. Detta har äfwen en bildlig betydelse: Israel blef förkastadt till en tid, och hedningar eller främmande, som förut icke räknades till Guds folk, blefwo upptagne i Guds församling. Rom. 11: 17–26. Hedningarne, som af Israel föraktades och ansågos såsom fårahjordar, blefwo upptagne i Israels ställe och fingo föda sig med de nådens håfwor, som Israel missbrukade och förkastade.
18. We dem, som koppla sig tillhopa med fåfängliga band till att göra orätt, och liksom med wagnsrep till att synda;
19. Och säga: låt hans werk skynda sig och snart komma, att wi måge se det: låt den Heliges i Israel anslag
_339.jpg&oldid=345509){kind=link}