| 338 | Judarnas förstockelse. | Propheten Esaia. | Cap. 6. 7. |
Meningen är, att propheten skulle predika för folket och förmana till bättring, fastän Herren wäl förutsåg, att de icke wille höra, tro och lyda. I skolen höra, men icke förstå, emedan I icke wiljen förstå propheternas ord eller Messias sjelf. I skolen se mäktiga underwerk, men ändå icke märka, att det är Herrans werk!
10. Förstocka detta folks hjerta, och låt deras öron lomhörde warda; och förblinda deras ögon, att de intet se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjerta, och omwända sig, och warda salige.* *Joh. 12: 40. Rom. 11: 8.
Det är ett prophetiskt talesätt, att propheterna sägas göra det, som de förkunna att det skall ske. Meningen är här: förkunna, att detta folks hjerta är förstockadt, att deras öron äro lomhörda och deras ögon förblindade, så att de intet se med sina ögon eller höra med aina öron eller förstå med sitt hjerta och omwända sig och warda salige. Så uttyder wår Frälsare sjelf dessa twå verser. Matth. 13: 14, 15. Men här antydes tillika, att prophetens ord skulle bidraga till att ännu mera förstocka och förblinda folket; ty ordet werkar antingen omwändelse, om menniskan will tro och lyda, eller ökad hårdhet och slutligen förstockelse, då menniskan sätter sig deremot. Gud wille folkets omwändelse och icke deras förstockelse, Han wille deras frälsning och icke deras förderf; men de wille icke låta öppna hjertat för Hans ord. Förstockelsen är till en början en werkan af menniskans motstånd mot Herran, men dertill kommer sedan förhärdelse från Herran såsom ett straff, då Han så tager sin Anda från menniskan, att han blifwer mera hård och förblindad, såsom wi lära af Pharaos exempel.
11. Men jag sade: HERre, huru länge? Han sade: Till dess att städerna öde warda utan inbyggare, och husen utan folk, och marken ligger platt öde.
Beträffande den frågan: huru länge? så slutar hos den enskilda obotfärdiga menniskan förhärdelsen med en osalig död, då hon aldrig låter föra sig till bättring. Beträffande hela folk, så slutar förhärdelsen stundom med fullkomligt utrotande, såsom det skedde med Sodoms folk och med Canaaniterna m. fl. Hos Israels folk skulle förhärdelsen efter prophetens ord fortfara så länge, till dess det blef bortfördt i fångenskap och sedan sträcka sig ända derhän, att de skulle förkasta sin Messias, Matth. 13: 14, 15, men dock icke medföra fullkomlig undergång, utan på sistone slutas med ymniga bättringstårar och sann omwändelse. Zach. 12: 10–11. Rom. 11: 26–33.
12. Ty HERren skall låta folket komma långt bort, så att landet skall swårligen öfwergifwet warda.
13. Dock skall ännu tionde delen blifwa derinne: ty det skall warda bortfördt och förhärdadt såsom en ek och lind, som ännu hafwa bålen, ändock deras löf afslagne warda: en helig säd skall sådan bål wara.
TiondedeIen betyder här en ringa qwarlefwa. Bål, d. ä. stam. Stammen af Israels folk blef af Herran bewarad och har blifwit det intill denna dag, oaktadt de många straffdomar och förödelser, som öfwergått detta folk.
Samma werkan, som Guds ord hade på den tiden, har det äfwen nu. Det är för somliga en lifwets lukt till lifs, och för andra en dödens lukt till döden. 2 Cor. 2: 16. Måtte wi derföre höra Guds ord och gömma det, på det wi må salige warda!
7. Capitel.
Rezins tåg. Ahas tröst. Christi födelse.Det begaf sig uti Ahas, Jothams sons, Usia sons, Juda konungs tid: drog Rezin, konungen i Syrien, och Pekah, Remalia son, Israels konung, upp till Jerusalem till att örliga deremot; men de kunde icke öfwerwinna det.* *2 Kon. 16: 5.
Efter inwigningen följer nu en längre prophetia, som slutar med cap. 12. Den Syriske konungen Rezin i Damascus och den Israelitiske konungen Pekah hade förbundit sig att anfalla och intaga Jerusalem, att afsätta konung Ahas och insätta en annan wid namn Tabeal. Både Ahas och hans folk hade öfwergifwit Herran, derföre bäfwade de för den mäktige fienden. Herren wille att de i denna nöd skalle söka Honom, men i det stället beslöt Ahas att söka menniskohjelp, han satte kött sig till arm och sökte skydd hos konungen i Assyrien, och detta förderfliga steg banade wägen till Israels rikes undergång och bidrog sedan till Juda rikes fall. I denna nöd träder propheten Esaia i Herrans namn inför den otrogne konungen och förkunnar för honom Guds rådslut: att efter alla straffdomar en qwarlefwa af Israel skulle blifwa bewarad, att Messias skulle komma såsom sitt folks Frälsare, att de ogudaktige skulle utrotas, men Messiae rike upprättas.
2. Då wardt till Davids hus sagdt: De Syrer förlåta sig uppå Ephraim: då bäfwade honom hjertat, och hans folks hjerta, liksom träden i stogen bäfwa för wädret.
Davids hus, nemligen konung Ahas och hans slägt. Ephraim betyder här Israels rike, der Syrerna hade slagit läger.
3. Men HERren talade till Esaia: Gack ut emot Ahas, du och din son Sear Jasub, till ändan af watturännan wid öfra dammen, på den wägen wid färgarens åker:
_342.jpg&oldid=345518){kind=link}