| 366 | Prophetia emot Jerusalem. | Propheten Esaia. | Cap. 22. |
högt benådadt, men försyndade sig så mycket mer genom otro på Herrans uppenbarelser. Propheten skådar här i andanom, huru Jerusalems folk i förskräcklig oro uppspringa på taken, för att se, huru nära fienden är. Denna syn syftar, efter all sannolikhet, på Sanheribs tåg mot staden, och de, som icke flydde till Herran och icke kunde hemta tröst af prophetens ord till konung Hiskia, woro uppfyllda af oro och bäfwan.
2. Du war full med gny, en stad full med folk, en glad stad; dine slagne äro icke med swärd slagne, och icke döde blifne i strid;
Nu war folkets yra och syndiga glädje och werldsliga gny förwandladt till häpen bestörtning; de, som woro i staden, woro slagne af ångest.
3. Utan alla dina höfwitsmän äro tillika bortwikne för båge, och fångne; alla de, som man uti dig funnit hafwer, äro fångne och långt bortflydde.* *2 Kon. 25: 4. Jer. 39: 4.
Alle de, som man uti dig funnit, grt.: alla dina funna, d. ä. alla de, som Sanherib fann utom staden, som wille rädda sig med flykten, blefwo fångna och långt bortförda.
4. Derföre säger jag: Går ifrån mig, låter mig bitterligen gråta; farer icke efter att hugswala mig öfwer mitt folks dotters förstöring.
Eländet af hunger och törst under belägringen war redan mycket stort, och förstöring hotade. Propheten, konungen och hwarje faderligt sinnad menniska sörjde öfwer nöden. Folkets dotter betyder staden Jerusalem.
5. Ty det är en bullers, förtryckelses och bekymmers dag af HERran, HERran Zebaoth i synedalen för murarnas undergräfnings skull, och för ropets skull på berget.
På berget, grt.: mot berget, nemligen Zions berg, mot hwilket fienderna stormade.
6. Ty Elam drager med koger, wagnar, folk och resenärer, och Kir glimmar af sköldar.
Ifrån Sanheribs belägring blef staden genom ett Herrans under befriad; men folket bättrade sig icke, utan uppfyllde syndamåttet, och sedan kommo Babylonierne. Perser woro med i hären, ty Elam och Kir hade förut blifwit underkufwade af Assyrierna, och då Assyrien blef underkufwadt af Babylonierna, så kommo äfwen Elam och Kir under Babels spira. Kir war en landsträcka mellan Swarta och Caspiska hafwet.
7. Och skall ske att dina utkorade dalar skola med wagnar fulle warda, och resenärer skola lägga sig för portarna.
8. Då skall Juda förlåt öppnad warda, att man skall kunna se på den tiden tygen uti skogshuset.
Förlåt är här ett bildligt uttryck. I templet förwarade förlåten det allraheligaste. Landets förlåt woro gränsfästningarne, som skulle förwara det emot fienderna. Dessa fästningar blefwo intagna. Skogshuset eller rustkammaren på Libanons fästning, 1 Kon. 7: 2, blef af fienderna öppnad och plundrad.
9. Och I skolen se refworna många wara på Davids stad, och skolen församla wattnen uti den nedra dammen.
Den nedra dammen synes hafwa warit föraktad, såsom innehållande sämre watten, men nödens tid skulle de blifwa glade att der samla det grumliga wattnet, som de der kunde finna.
10. I skolen ock räkna husen i Jerusalem, ja, I skolen afbryta husen till att befästa murarne.
Man skulle räkna husen i Jerusalem för att noga tillse, hwilka man kunde nedrifwa för att dermed befästa murarne.
11. Och I skolen göra en wattugraf emellan båda murarne af den gamla dammens watten; likwäl sen I icke uppå den, som detta gör, och skåden icke på den, som sådant beställt hafwer fjerran efter.
Bland alla dessa menskliga mått och steg till förswar emot fienden glömde dock de fleste att tänka på Gud, fastän de af propheten allwarligt hänwisades till Honom.
12. Derföre skall HERren HERren Zebaoth på den tiden låta utropa, att man skall gråta och jemra sig, och kulla sig, och draga säck uppå.
Kulla sig, d. ä. göra sig skallig antingen medelst hufwudets rakande eller hårets uttryckande, såsom tecken till sorg.
13. Ändock nu, si, intet annat är än glädje; slagta oxar, dräpa får, äta kött, dricka win, och säga: Låt oss äta och dricka, wi måste dock i morgon dö.* *Es. 56: 12. 1 Cor. 15: 32.
Så wisade sig den fräcka och bespottande lättsinnigheten hos den delen af folket, som under sjelfwa straffdomarne wågade trotsa Herren sjelf och den död, som wäntade dem. De bespottade isynnerhet prophetens ord.
14. Detta är för HERran Zebaoths öron uppenbart. Hwad gäller, om eder denna missgerningen förlåtas skall, till dess I dön: säger HERren HERren Zebaoth.
Att i otro trotsa Herrans ord bewisar sig ofta såsom uppfyllelsen af syndens mått.
15. Så säger HERren HERren Zebaoth: Gack in till räntemästaren Sebna, hofmästaren, och säg till honom:
16. Hwad hafwer du här; hwem hörer du till? Att du låter dig hugga en graf, såsom den der låter sig hugga en
_370.jpg&oldid=345600){kind=link}