| 370 | Prophetia emot Juda. | Propheten Esaia. | Cap. 24, 25. |
16. Wi höre lofsång ifrån jordens ända, den rättfärdiga till ära; och jag måste säga: Hwi är jag dock så mager? Hwi är jag dock så mager? We mig! ty föraktarena förakta, ja föraktarena förakta.
Här hörer propheten redan, att uppmaningen till jordens folk i v. 15 är åtlydd. De omwända folken prisa den rättfärdige Guden för den rättfärdighet, Han beredt dem i Christo Jesu, och för den rättfärdighet, Han bewisar i hela sin werldsstyrelse och dömer folken rätt. Men under det propheten i andanom hörer många omwända hedningar sjunga om seger i de rättfärdigas hyddor, ser han ännu Israel förkastadt och i fångenskap, såsom det ännu är intill denna dag, och häröfwer utbrister han i klagan i sitt folks namn. Under denna förkastelses tid är Israel ett föraktadt folk. Föraktare kallas alla Christi kyrkas fiender, alla som förakta Hans ord. Just dessa föraktare äro de, som mest förakta Judafolket.
17. Derföre kommer öfwer eder, landets inbyggare, förskräckelse, grop och snara.
18. Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likwäl uti gropen; kommer han utur gropen, så warder han dock fången i snaran;* ty fönstren† i höjden äro upplåtne och jordens grundwalar bäfwa. *Jer. 48: 44. †1 Mos. 7: 11.
Såsom himlens och jordens krafter förenade sig att på Guds befallning frambringa syndaflodens watten öfwer den syndiga werlden; så straffades Judafolket med swärd, hunger och pest, till dess att Jerusalem och templet förstördes. Och de sju wredesskålarne, Uppb. 16, beteckna olika straffdomar öfwer den affälliga christenheten.
19. Landet warder illa gångande, det skall icke trifwas, utan måste förfalla.
20. Landet skall ragla hit och dit såsom en drucken, och bortfördt warda likasom en hydda;* ty dess missgerningar trycka det,† så att det falla måste, och kan icke blifwa. *Es. 1: 8. †Hes. 7: 4–6.
Landet liknas här wid en berusad menniska, som raglar, och wid ett tält, som tages ned för att bortföras till ett annat ställe. Härmed menas landets folk, som war berusadt af syndens dwalakalk. Detta raglande beskrifwes under bilden af en jordbäfning. Grt. v. 19. Jorden brakar, jorden brister, jorden bäfwar. Under denna starka bild beskrifwes rikets undergång, samhällets fogningar gå sönder, förderfwets och olyckornas afgrund öppnas, och menniskorna gå bäfwande på den remnade jordskorpan eller uppslukas af djupen. Ehuru detta för de första tiderna war blott en bildlig beskrifning af Judarikets och andra rikens undergång, så skall den dock till slut äfwen bokstafligen fullbordas; då öppnas himmelens fönster, då bäfwa jordens grundwalar. Uppb. 16: 18–21.
21. På den tiden skall HERren besöka det höga herrskapet, som i höjden är, och jorderikets konungar, som på jorden äro;
22. Att de skola tillhopa samkas såsom ett knippe till gropen, och skola förslutne warda uti fångahuset, och efter lång tid åter besökte warda.
I v. 21 göres noggrann skilnad emellan det höga herrskapet, som i höjden är, och jorderikets konungar, som på jorden äro, och det står uttryckligen, att äfwen detta höga herrskap, som är i höjden, skall tillhopasamkas såsom ett knippe till gropen. I det Nya Testamentet erhålla wi förklaring häröfwer, och der beskrifwes detta herrskaps fall. Det wardt en stor strid i himmelen, Michael och hans englar stridde med draken, och draken stridde och hans englar. — Och den store draken, den gamle ormen, den der heter djefwul och satanas, wardt utkastad, den der bedrager hela werlden m. m. Uppb. 12: 7–9. Apostelen förmanar oss, sägande: Ikläder eder allt Guds harnesk, på det I mågen stå emot djefwulens listiga anlopp. Ty wi hafwe icke strid emot kött och blod utan emot förstar och wäldiga, nemligen emot werldens herrar, de som regera i denna werldens mörker, emot de onda andar under himmelen. Eph. 6: 11, 12. Hedningarne känna och erkänna detta herrskaps herrawälde och gifwa åt mörkrets andar sin andakt och sina offer. 1 Cor. 10: 20. Redan genom sin död och uppståndelse har Christus öfwerwunnit djefwulen och hans makt, men domen öfwer denne fienden och hans rike har ännu icke blifwit fullkomligt werkställd, utan detta skall ännu ske. Se Es. 66: 24. Uppb. 19: 20, 21. Uppb. 20: 2, 3, 7—10.
23. Och månen skall skämma sig, och solen blygas,* då HERren Zebaoth skall Konung warda på berget Zion och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet. *Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Joel 2: 31; cap. 3: 15.
Sedan härlighetens Herre och Konung werkställt sådan dom öfwer sitt rikes fiender, skall Han i sin kyrka och församling först blifwa i all werlden förhärligad här i tiden, Uppb. 20: 4, och sedan efter den yttersta domen herrska fullkomligt i den nya skapelsen och i det himmelska Jerusalem, der Han sjelf är den ewiga solen för alla sina saliga. Uppb. 22: 3, 5. Sina äldsta betyder: de yppersta saliga menniskor och de högsta englafurstar, skapelsens morgonstjernor.
25. Capitel.
Tacksägelse för Christi rike.HERre, du är min Gud; dig prisar jag; jag lofwar ditt namn, ty du gör
_374.jpg&oldid=345612){kind=link}