| 390 | Sanherib drager emot Juda. | Propheten Esaia. | Cap. 35, 36. |
måste detta yngel gifwa wika, många själar insamlas för himmelen och de andre blifwa af Herran sjelf undanträngde, se Hes. 47: 8, 12.
8. Och der skall wara en stig och wäg, hwilken den heliga wägen* heta skall, så att ingen oren skall gå deruppå; och densamma skall wara för dem, att man deruppå gå skall; så att ock de fåwitske icke behöfwa der wille fara. *Joh. 14: 6.
9. Der skall intet lejon wara, och intet rifwande djur träda deruppå, eller der funnet warda; utan man skall gå der fri och säker.* *Es. 11: 6, 7; cap. 65: 25.
Wägen till salighet skall då blifwa mycket klar och wälkänd, den skall icke för alltid wara så fördunklad, som den är nu, af otaliga falska meningar, påfung och inkast af menniskors köttsliga sinne. Äfwen de enfaldigaste skola kunna finna den, de orena skola icke kunna förfalska den, och de onda menniskor, som liknas wid wilda djur, skola icke kunna skada de trogna. Es. 11: 9. Joh. 10: 29.
10. Och HERrans förlöste skola igenkomma, och komma till Zion med glädje; ewig fröjd skall wara öfwer deras hufwud; lust och glädje skola de få, och wärk och suckan måste bortgå.* *Es. 51: 11. Uppb. 21: 4.
Denna härliga prophetia kan tillämpas på tre sätt, men meningen är dock blott en. Här beskrifwes nemligen den glädje, hwarmed alla wandringsmän till det himmelska Zion prisa sin Gud och Frälsare både wid början, fortsättningen och slutet af sin Zionswandring; de fröjda sig i Herran, då de blifwit Guds barn och andeliga Zionsborgare. Det blifwer en gång en outsäglig glädje i Christi församling redan här i tiden, då domen gått öfwer Edom, cap. 34, då werldens wildmark blomstras såsom en lilja, cap. 35: 1, då ett härligt anderop kommer öfwer kyrkan, då folken sammanströmma till lifwets helsobrunn och så fira en ny, en outsäglig pingsthögtid. Men ännu större och wida öfwerstigande all wår föreställning blifwer alla Zionswandrares glädje, då de i de rättfärdigas uppståndelse få tillbedja inför Guds och Lammets thron, då de få tjena Honom dag och natt i Hans tempel, och Gud sjelf aftorkar alla tårar ut deras ögon.
36. Capitel.
RabSake försmädelse.Och det begaf sig uti fjortonde året konungs Hiskia, drog konungen af Assyrien Sanherib upp emot alla Juda fasta städer, och wann dem.* *2 Kon. 18: 13. 2 Chrön. 32: 1.
Detta och de tre nästföljande capitlen ugöra en häfdateckning af några stora händelser och den underbara räddning, hwarigenom Herren frälste sitt folk i konung Hiskia tid från den Assyriska makten, som redan hade bortfört de tio stammarne uti fångenskap. Denna underbara räddning användes af propheten såsom förebild af de trångmål och strider, som Guds rike på jorden måste genomgå, och af den seger, som Herren till slut har utlofwat. Det som Herren redan gjort med sitt folk framhåla propheterna såsom lefwande målningar af det, som ännu war att wänta, och af det som ännu förestår. Dessa taflor äro målade af Herran sjelf, Han har målat sitt rikes hela förlopp här i tiden icke blott med bokstäfwer och beskrifningar, utan med stora underwerk och med en regering af allmakt och nåd, som sträcker sig genom flera årtusenden.
2. Och konungen af Assyrien sände RabSake ifrån Lachis till Jerusalem, till konung Hiskia, med stor makt; och han trädde fram till watturännilen af öfra dammen, på den wägen wid klädefärgarens åker.* *Es. 7: 3.
Lachis war en stad i Juda rike, onkring tre swenska mil löder om Jerusalem, på wägen till Egypten. RabSake, den mäktige fiendens sändebud, kom nu mot staden på samma ställe, der propheten förut förgäfwes hade förmanat Ahas att åtwerwända till Herran och förtrösta uppå Honom.
3. Och gingo ut till honom Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifwaren, och Joah, Assaphs son, canceleren.
Om Eliakim och Sebua, se cap. 22: 15; Canceleren se 2 Sam. 8: 16.
4. Och RabSake sade till dem: Säger dock Hiskia: så säger den store konungen, konungen i Assyrien: Hwad är det för en tröst, som du föråter dig uppå?
5. Jag gissar wäl, att du låter dig tycka, att du ännu råd och kraft hafwer till att strida; uppå hwem förlåter du dig, då, att du är mig affällig worden?* *2 Kon. 18: 6, 7.
6. Förlåter du dig på den sönderbrutna rörstafwen Egypten, hwilken, då man stöder sig wid honom, går han honom upp i handen, och genomstinger henne; alltså gör Pharao konungen uti Egypten åt alla dem, som förlåta sig uppå honom.
7. Om du will säga mig: Wi förlåta oss uppå HERran wår Gud: Är nu icke Han den, hwilkens höjder och altare Hiskia bortkastat hafwer, och sagt till
_394.jpg&oldid=345668){kind=link}