| Sanherib slagen. | Porpheten Esaia. | Cap. 37. | 393 |
22. Så är detta det HERren om honom säger: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig, och bespottar dig, och dottren Jerusalem rister på hufwudet efter dig.
Jungfrun, dottren Zion, betyder Jerusalem stad och folk, isynnerhet dem som hörde till det andeliga Zion.
23. Hwem hafwer du förhädat och försmädat? Öfwer hwem hafwer du upphäfwit rösten? Och hafwer upphäfwit dina ögon emot den Helige i Israel.
24. Genom dina tjenare hafwer du försmädat HERran, och säger: Genom mina många wagnar är jag uppdragen uppå bergshöjderna wid Libanons sida, och hafwer afhuggit hans höga cederträd, med de utkorade furuträd, och är kommen öfwer höjden intill ändan på denna skogen på landet.
Berg och höga träd beteckna mäktiga riken med deras fästningar och krigshärar, och Sanherib inbillade sig, att han genom sin makt hade öfwerwunnit de länder och riken, han hade intagit.
25. Jag hafwer grafwit och druckit wattnet, och mitt fotabjell hafwer uttorkat alla förwarade watten.
Så anföres Sanheribs prålande tal, att han hade så mycket krigsfolk, att allt watten i de länder, han inkräktade, blott hade räckt till att wäta fötterna på hans härar, och att han för de belägrade hade afskurit allt wattenförråd och uttömt deras wattengrafwar.
26. Men hafwer du icke hört att jag i förtiden alltså gjort, och af ålder så handlat hafwer, och gör desslikes så ännu, att fasta städer förstöras uti stenhopar?
27. Och deras inbyggare förswagade och förtwiflade warda, och på skam komma, och warda till gräs på marken, och till grön ört såsom hö på taken, hwilket borttorkas, förr än det moget warder.* *Ps. 129: 5, 6.
28. Men jag käner din boning wäl, ditt uttåg och intåg, och ditt rasande emot mig.
29. Efter du nu rasar emot mig, och ditt högmod är kommet upp för mina öron, skall jag sätta dig en ring i din näsa, och ett bett i din mun, och skall föra dig den wägen hem igen, den du kommen är.
Domsord mot Sanherib. Ring i näsan och bett i munnen antyda, at Sanherib här liknas wid ett wilddjur. Han hade oförnuftigt rasat emot Gud i himmelen, och nu måste han twingas att återwända hem såsom ett fångadt djur. Ps. 32: 9.
30. Och detta skall wara dig för ett tecken: ät i detta året hwad förtrampadt är; uti det andra året hwad sjelft wäxer; uti tredje året sår och uppskärer, planterer wingårdar, och äter deras frukt. 2 Kon. 19: 29.
I denna vers och till v. 35 äro Herrans ord åter ställda till Hiskia, såsom swar på hans bön. Det närwarande året kunde icke gifwa någon skörd, emedan fienden hade hindrat folket ifrån att så. (Hwad förtrampadt är, grt.: hwad af sig sjelf uppwäxer.) Året derpå kan man af denna vers finna, war ett sabbathsår, då ingen annan näring war att wänta, än den landet gaf utan arbete. Den underbara räddningen, som Herren lofwade, skedde helt snart; men här lofwar Herren tillika en annan stor hjelp, såsom tecken till sin nåd, nemligen att folket skulle så sin tillräckliga bergning, oaktadt detta förstörelseåret och det derpå följande sabbathsåret, och att förödelsen efter fienden snart skulle blifwa godtgjord.
31. Ty de frälste af Juda hus, och de öfwerblefne, skola åter rota sig nedantill, och ofwantill bära frukt.
Den frukt på marken, som Herren lofwade såsom ett under, v. 30, skulle för de trogna wara ett tecken, att Juda folk skulle rota sig och bära frukt, då allt hopp om bistånd syntes wara ute.
32. Ty utaf Jerusalem skola ännu utgå de som qwarblifne äro, och de frälste utaf Zions berg; detta skall HERrans Zebaoths nitälskan göra.* *2 Kon. 19: 31. Es. 9: 7.
33. Derföre säger HERren om konungen af Assyrien alltså: Han skall icke komma in uti denna staden, och skall ej heller skjuta der en pil in, och icke en sköld komma der före, och skall han ingen skans göra deromkring.
34. Utan skall wända den wägen om igen, som han kommen är, så att han uti denna staden icke kommer, säger HERren.
35. Ty jag will beskydda denna staden, så att jag skall uthjelpa honom för min skulle, och för min tjenare Davids skull.* *2 Kon. 20: 6.
36. Då for ut en HERrans engel, och slog uti det Assyriska lägret hundrade fem och åttatio tusen män; och då de om morgonen bittida uppstodo si, då låg der allt fullt med döda kroppar.* *2 Kon. 19: 35.
Konungen och de få af hans här, som ännu lefde, sågo nu lägret full af lik i stället för den
_397.jpg&oldid=345676){kind=link}