| Prophetia om Christus. | Propheten Esaia. | Cap. 41, 42. | 401 |
En styggelse, och den, som utwäljer falska gudar, är en styggelse.
25. Men jag uppwäcker* en af nordan, och han kommer östan efter, han skall predika dem i mitt namn, och han skall gå öfwer de wäldiga, såsom öfwer ler, och skall trampa ler, såsom en krukomakare. *Jer. 23: 5; cap. 33: 14, 15.
En af nordan, nemligen Cyrus, som kom från det nordliga Medien till Persien och sedan mot Babylon. Namnet Cyrus eller Coresh betyder sol. Herren lät i honom en räddningssol uppgå för sitt fångna folk. I det besegrade Babylon, som låg öster om Judalandet, uppgick denna sol för Guds folk, som så länge lidit under fångenskapens mörka natt. Då Abraham kom från öster till det land, som war honom lofwadt, så predikade han om den sanne Guden och war sjelf en lefwande predikan. Cyrus, som här af propheten förkunnas, predikade icke på detta sätt, men hans seger öfwer Guds folks finder war en predikan, som förklarade prophetiorna om Babylons fall, och då han gaf Israels folk lof att återwända till Canaans land, att uppbygga Herrans tempel och sjelf bistod dem härutinnan, så war detta en predikan, som förklarade, stadfästade och fullbordade Herrans löften om de fångnas räddning. Betydelsen af namnen Sear Jasub och ImmanuEl blef genom denna konungsliga gerning förklarad, och äfwen i den mäktige konungens förordning ligger en wäldig predikan, en kraftig bekännesle om den sanne Guden. 2 Chrön. 36: 23. Hans ord gifwa oss anledning till den slutsats, att han äfwen på annat kraftigt sätt predikade om ”Herren Gud af himmelen.” Han bekände, att han hade fått sin makt af Herren Gud, han war en konung ”med Guds nåde.” ”Wäldige kallar han här Seganim, det äro de öfwersta i det andeliga ståndet, såsom de öfwersteprester, Leviter, biskopar m. m.” L.
26. Ho kan något förkunna af begynnelsen, att wi måga begripa det? Eller prophetera framföre åt, att wi måga säga: Du talar rätt? Men här är ingen förkunnare, ingen som något höra låter, ingen som af eder ett ord höra må.
Efter den klara prophetian i v. 25 uppmanas afgudadyrkarne åter till besinning, v. 21—23. På Cyrus sjelf och på hedningarne i hans stora rike måste dessa prophetior hafwa gjort ett utomordentligt intryck, då de gingo i fullbordan.
27. Jag är den förste, som till Zion säger: Si, der är det, och gifwer Jerusalem predikare.
Herren är sjelf den, som förkunnat allt detta och sändt propheter och lärare till sitt folk.
28. Men jag skådar dit, men der är ingen; och ser ibland dem, men der är ingen rådgifware; jag frågar dem, men då swara de intet.
Dit, nemligen till afgudarne och deras tillbedjare; men der är ingen, som kan förkunna Guds wäg.
29. Si, det är alltsammans wedermöda, och intet med deras wäsende; deras afgudar äro icke utan ett wäder och fåfänglighet.
Wäder och fåfänglighet, lögn och tomhet äro afgudarne, och så äro deras dyrkare. I wår tid är bland annat snillets dyrkan ett nytt afguderi; det berömmer sig af att wara rikt på ande och skapareförmåga; men det bewisar sig alltid såsom wäder och tomhet, då menniskans ande icke emottager ande af Guds Ande, ljus af Hans ljus och lif af Hans lif genom ordet.
42. Capitel.
Gud är god. Juda otacksam.Si min Tjenare,* jag uppehåller Honom, och min utkorare, i hwilken min själ wäl behagar:† jag hafwer gifwit Honom min Anda, Han skall låta komma rätt ibland hedningarna. *Matth. 12: 18; †cap. 3: 17; cap. 17: 5.
Prophetian i cap. 41: 8, 10 upptages här och framstäles mera klart och fullständigt. Guds tjenare i ordets fulla mening är Messias, Hans utkorade, den telning af Isai slägte, åt hwilken Han utlofwat sin Ande, cap. 11: 1, 2, om hwilken Han i tidens fullbordan wittnade från himmelen: denne är min käre Son, i hwilken jag hafwer ett godt behag, I Honom lofwar Gud seger åt sitt folk, i Honom är äfwen hans folk Guds tjenare, genom Honom will Gud göra hedningarna delaktige af sanning och rättfärdighet. Se Matth. 28: 19.
2. Han skall icke skria eller ropa, och Hans röst skall man icke höra på gatorna.* *Matth. 12: 19.
Wår Frälsares hela wandel war utmärkt för den största ödmjukhet; Han sökte aldrig menniskors pris; Han werkade aldrig med oro, buller och gny. Se Matth. 6: 2, 5. ”Jag är mild och ödmjuk af hjertat”, Matth. 11: 29.
3. En förbråkad rö skall Han icke sönderbryta, och en rykande weke skall Han icke utsläcka:* Han skall lära hålla rätten i sanning. *Matth. 12: 20.
En förbråkad rö är en bild af ett ångerfullt och förkrossadt hjerta; en rykande weke betecknar det tillstånd i själen, då Guds Ande börjat werka med nådens eld, så att det glöder, men troslampan ännu icke brinner. Genom sanningen i Ordet lärer Guds Ande, huru menniskan skall blifwa rättfärdiggjord. Gud får icke sin rätt af menniskan förr, än hon blifwer rättfärdiggjord i Christo, som fullbordat hela lagen. Att bygga på Christi förtjenst allena, att lefwa i Christo, att wandra i Hans fotspår, det är att hålla rätten i sanning. Se ock Matth. 22: 16.
_405.jpg&oldid=340987){kind=link}