| 408 | Om konung Cores. | Propheten Esaia. | Cap. 45. |
komma, på det han måtte gifwa Gud äran. Babels portar och dörrar blefwo af Herran för honom öppnade.
2. Jag will gå för dig, och göra backarna till jemn mark; jag will sönderslå de koppardörrar, och sönderbryta de jernbommar;
3. Och skall gifwa dig de fördolda rikedomar, och de bortglömda klenodier, på det att du skall förnimma, att jag, HERren Israels Gud, dig wid ditt namn nämnt hafwer.
Det war Herren sjelf, som beredde wäg för denne hjelte och gaf i hans händer de rika skatter uti Lydien, Babylonien och andra konungariken, som han intog. Häruti blef han en förebild af den himmelske Segerwinnaren, som nu begagnade honom till ett redskap, men sluteligen sjelf skall både bana sig wäg, besegra allt motstånd, cap. 63, och förlossa sitt folk; och till Honom skola hedningarnes makt och deras konungar föras. Cap. 60: 6, 11, 16. Den natt, då Cyrus intog Babylon, hade man i swalg och dryckenskap glömt att tillstänga de portar och dörrar, genom hwilka man ifrån floden Euphrat kunde inkomma i staden. Werldshistorien omtalar 100 portar af jern och koppar omkring Babylon.
4. För Jacob min tjenares skull; och för Israel min utkorades skull: ja, jag kallade dig wid ditt namn, och nämnde dig, då du ännu icke kände mig.
Israel war Herrans utkorade genom förbundet med Abraham, hwilket war det förbund i Messias, hwarigenom alla trogna äro Guds folk. Och Israel war utkorad att wara det folk, i hwilket Gud i gamla förbundet uppenbarade sig och förberedde Christi ankomst, och bland hwilket werldens Frälsare skulle födas. Cyrus kallades af Herran wid namn, såsom af Honom smord eller utrustad för sitt höga kall. Cyrus kände icke dessa prophtior förut, men lärde känna dem efter Babels fall.
5. Jag är HERren, och eljest ingen mer; ingen Gud är utan jag;* jag tillrustade dig, då du ännu icke kände mig; *5 Mos. 4: 35; cap. 32: 39. Es. 44: 8.
6. På det man skall förnimma både ifrån östan och westan, att utan mig är intet; jag är HERren, och ingen mer.
7. Jag som gör ljuset,* och skapar mörkret;† jag som frid** gifwer, och skapar det onda;†† jag är HERren, som allt detta gör. *1 Mos. 1: 3, 4. †Ps. 104: 20. **Ps. 147: 14. Es. 26: 12. ††Klagow. 3: 38. Amos 3: 6.
Herren har skapat all ting, både ljus och mörker, godt och ondt; men Han har icke skapat det onda såsom ondt, Han har icke skapat synden; men Han har skapat de englar, som afföllo, och menniskoslägtet, som genom eget förwållande blef ett syndareslägte. Men med det onda i denna vers menas icke egentligen synden, utan syndens straff, syndens följder, förbannelsen och alla de plågor, som synden medförer. I de gamla Persernas gudalära låg den willfarelse, att man trodde att twå gudar funnos: en ljustes gud och en mörkrets gud. Ljustes gud hade icke makt öfwer mörkrets, utan behöfde ofta menniskors hjelp. Men mot denna willfarelse är här en klar underwisning för Cyrus och hans folk, så att Cyrus icke skulle kunna anse sig för en medhjelpare af himmelens Gud, som är alltings skapare. Ofwannämnde willfarelse insmög sig äfwen ibland de christna genom en Perser, wid namn Mani, 270 år efter Christi födelse. I wår kyrka hafwa wi icke denna willfarelse i läran; men den är likwäl mycket allmän och uttalas hwarje gång man talar om ödet. Med detta ord förenas wanligen icke någon klar tanke, men sjelfwa ordet är ett klart bewis, att man icke känner den sanne Guden och att man inrymmer mörkerts förste en mycket större makt än honom tillkommer eller nämner Guds försyn med det hedniska namnet öde och blyges för att nämna Hans namn. Detta är att förneka tron på Gud. Se Eph. 2: 2.
8. Dryper, I himlar, ofwan efter, och skyn regne rättfärdighet: jorden öppne sig, och bäre salighet, och rättefärdighet wäxe till med: jag HERren skapar honom.
”Propheten talar om konungen Cores, att han skulle komma och hjelpa Israels folk”. L. Genom denna hjelp och befrielse dröpo himlarne af wälsignelse öfwer Israels folk, som åter blef fruktbart, så att rättfärdighet och rättfärdighetens frukter der kunde framkomma. Den sköna bilden är tagen deraf, att det är genom regn och dagg från himmelen, som jorden göres fruktbärande. — Skyn regnar rättfärdighet! Menniskan kan icke sjelf åstadkomma någon rättfärdighet, utan den regar ned från himmelen genom Guds den Helige Ands alla nådewerkningar och genom samma Andes nådegåfwor. Då hjertat låter öppna sig för regnskurarne, så blifwer menniskan salig, ty hon blifwer rättfärdig i christo och wäxer och bär rättfärighetens frukt i Honom. Rättfärdigheten wäxer då till; trons rättfärdighet kan icke tillwäxa, men dess frukt, som är rättfärdighet i lefwernet, måste wäxa till. Jorden, som uppmanas att öppna sig, är det återlösta menniskoslägtet och hwarje särskildt hjerta, som af Herran kallas. Det är i den utlofwade telningen af Isai slägte de skola inympas och wäxa och mogna för himmelen. Se cap. 11: 1. Såsom Herren skapade Cores till sitt folks befrielse uturfångenskapen, så har Han insatt sin Konung på sitt helga berg Zion, Ps. 2: 6, för att upprätta och stadfästa sitt rike för ewigt. Cyrus war en lefwande prophetia.
9. We honom, som träter med sin Skapare, nemligen krukan med krukomakaren: månne leret säger till
_412.jpg&oldid=345715){kind=link}