| 414 | Straff- och tröstpredikan. | Propheten Esaia. | Cap. 48, 49. |
behöfwer hwarje enskild menniska, som af Herran beredes för himmelen.
11. För min skull, ja för min skull will jag göra det; på det jag icke skall försmädad warda; ty jag will icke gifwa min ära åt en annan.* *Es. 42: 8.
”Märk här, att det är att häda Gud, om man berömmer eget werk och förstånd.” L.
12. Hör mig Jacob, och du Israel, min kallade: Jag är det; jag är den förste, jag är den siste.* *Es. 41: 4; cap. 44: 6. Uppb. 1: 8, 17; cap. 21: 6; cap. 22: 13.
13. Min hand hafwer grundat jorden, och min högra hand hafwer omspannat himmelen;* hwad jag kallar, det står straxt redo.† *Ebr. 1: 10. †Ps. 33: 9.
14. Församler eder alle, och hörer: hwilken är ibland dessa, som detta förkunna kan?* HERren älskar honom; derföre skall han bewisa sin wilja på Babel, och sin arm på de Chaldeer. *Es. 41: 22, 23.
Herren älskar honom, nemligen sitt redskap Cores, åt hwilken Han gaf seger för sitt namns skull; men i grunden antydes här Christus, som Fadren insatt till konung, Ps. 2: 6, och för hwilkens skull Han förbarmar sig öfwer sitt folk.
15. Jag, ja, jag hafwer sagt det, jag hafwer kallat honom; jag will ock låta honom komma, och hans wäg skall honom lyckas.
Se cap. 45: 1, 2.
16. Går hit till mig, och hörer detta: Jag hafwer tillförene icke hemligen talat;* ifrån den tiden, då det taladt wardt, är jag der; och nu sänder mig HERren, HERren och Hans Ande. *Es. 45: 19. Joh. 8: 25, 26; cap. 18: 20.
Grt.: Då hon, nemligen jorden, v. 13) började, är jag der (Joh. 1: 1); och nu sänder mig Herren, Herren, (Gud Fader, cap. 61: 1. Sach. 2: 11. Joh. 16: 28) och Hans Ande, Matth. 4: 1. Marc. 1: 12. Luc. 4: 1. Fadren och den Helige Ande sända Honom, som här talar, och Han talar såsom Herren, som warit med ifrån begynnelsen. Här är således en uppenbarelse om den Heliga Treenigheten i Gudomen. Det höga uppenbarelseordet, att Guds Son skulle blifwa menniska är icke uttaladt i det Gamla Testamentet, men det är på många ställen antydt.
17. Så säger HERren din förlossare, den Helige i Israel; Jag är HERren din Gud, den dig lärer, hwad nyttigt är, och leder dig på den wägen, som du går.
Han, som sändes, v 16, säger oss här, att Han är Herren wår Gud, wår förlossare, wår lärare, wår ledare! O härliga tröst för syndiga, swaga, okunniga menniskor!
18. O att du wille akta uppå mina bud:* så skulle din frid wara såsom en wattuström, och din rättfärdighet såsom hafwets wåg; *5 Mos. 32: 29. Ps. 81: 14.
19. Och din säd skulle warda såsom sand, och din lifsfrukt såsom dess små stenar; hwilkens namn icke skulle utrotadt warda, eller utstruket för mig.
Hade Israel aktat på Herrans ord, så hade det blifwit outsägligt wäldigadt. Om Christi kyrka wille akta på Hans ord, så skulle den snart blifwa en skön och fruktbärande plantering af lifwets träd, wid den stora strömmen af Guds uppenbarade ord, och löfwen deaf skulle tjena till hedningarnes helbregdo; den skulle föda andeliga barn så talrika såsom sanden.
20. Gå ut af Babel,* flyr ifrån de Chaldeer med glad röst; förkunner, och låter det höra, förer det ut allt intill werldens ända; säger: HERren hafwer förlossat sin tjenare Jacob. *Es. 52: 11. Jer. 50: 8; cap. 51: 6, 45. Uppb. 18: 4.
Denna uppmaning att gå ut ifrån Babel syftar först på Israels folks befrielse ur fångenskapen från det gamla Babylon och äfwen från det nya; men det syftar tillika på Guds folks utgående från det stora Babylon. I, mitt folk går ut ifrån henne, att I icke delaktige warden i hennes synder, och att I icke fån något af hennes plågor. Uppb. 18: 4.
21. De hade ingen törst, de Han ledde dem i öknen: Han lät dem flyta watten af bergsklippan; han klöf bergklippan, och der rann ut watten.* *2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 11.
De stora under, som redan skett, skulle Israel betrakta såsom pant och handskrift på Herrans ytterligare löften att återlösa och ledsaga sitt folk, och alla prophetior och under och nådens werk tjena till tecken för de trogna, att Gud will hjelpa dem.
22. Men de ogudaktge, säger HERren, hafwa ingen frd.* *Es. 57: 21.
Dessa ord äro en wigtig warning för alla ogudaktiga, att de icke skola i botfärdighet tillegna sig och missbruka de stora löften, som Herren gifwit åt sitt folk.
49. Capitel.
Christi sång om sin kyrka.Hörer mig, I öar; och I folk, som fjerran ären, gifwer akt här uppå: HERren hafwer kallat mig af moderlifwet;
_418.jpg&oldid=345725){kind=link}