| Om Christus. | Propheten Esaia. | Cap. 51, 52. | 421 |
hämnas: Si, jag tager den dwalakalken* utur din hand, samt med dräggen af min wredes kalk, du skall icke mer dricka honom: *Zach. 12: 2.
23. Utan jag skall få honom dina plågare i handen, de som till din själ Sade: Bocka dig, att wi måge gå öfwer dig, och lägg din rygg på jorden, och som en gata, att man ma löpa deröfwer.
Sedan Jerusalem druckit dwalakalken, måste Babylon dricka den; Sedan Guds hemsökelser gått öfwer Hans kyrka, gå de öfwer werlden. Tiden är att domen skall begynna på Guds hus; begynnes det på oss, hwad ändalykt blifwer det på dem, som icke tro Guds Evangelium! och blifwer den rättfärdige med plats salig, hwar blifwer då den ogudaktige och syndaren! 1 Pet. 4: 17, 18.
52. Capitel.
Kyrkans förlossnings sötma.Statt upp, statt upp, Zion, ikläd dig din starkhet: pryd dig härligen, du helige stad Jerusalem: ty här efter skall ingen oomskuren eller oren regera i dig.
Jerusalem kallas den heliga staden, emedan Herren, den Helige i Israel, der har sitt tempel; men namnet Jerusalem och namnet Zion syfta på det andeliga Israel, det Jerusalem, som ofwantill är, Christi kyrka. Se Gal. 4: 26. Eph. 5: 27. Uppb. 21: 2. Judarne blefwo befriade från fångenskapen i Babel, men de blefwo aldrig fullt befriade från hedniskt herrawälde efter den tiden, ty under Maccabeernas tid hade de blott en omwexlande och beroende borgerlig frihet. De kommo sedan under Roms spira, och slutligen blefwo templet och staden på nytt förstörda. Alltså måste detta löfte, att ingen oomskuren eller oren skall regera i Zion, syfta på Christi kyrka och, i ordets högsta mening, på det nya Jerusalem, der intet skall inkomma, som besmitteligt är. Uppb. 21: 27. Christi församlings rening från synden framställes här under omskärelsens förebild. Hjertat måste omskäras, det köttsliga sinnet bortskäras, se Col. 2: 11, syndakroppen måste om intet warda.
2. Statt upp utur stoftet, statt upp, du fångna Jerusalem; gör dig lös af dina halsband, du fångna dotter Zion.
3. Ty alltså säger HERren: I ären sålde för intet; I skolen ock utan penningar löste warda.* *1 Pet. 1: 18.
För syndens skull kom Israel i fångenskap. Genom synden är menniskan fången, och den sanna friheten är förlorad, så länge själen icke blifwit frigjord genom Christus, Joh. 8: 36. Då hon kommer till tron och blir rättfärdiggjord får själen sin frihet, utan att behöfwa sjelf köpa sig lös. 1 Pet. 1: 18, 19. Hon kan då och får då upprätta sig ur stoftet och blifwer lös från lagens träldom och från alla syndens band.
4. Ty så säger HERren, HERren: Mitt folk drog i förstone ned uti Egypten*, på det de skulle wara der gäster; och Assur† hafwer gjort dem öfwerwåld utan sak: *1 Mos. 46: 6. †2 Kon. 18: 13.
Egypten och Assyrien och andra makter höllo Israel i fångenskap tid efter annan. Dessa fiender woro det yttre ok, hwaruti syndens träldomsok uppenbarades, och tillika straffet derför, samt afbilder af alla andeliga fiender. Från dem alla, från syndens, werldens och satans fångenskap förlossar Christus dem, som wilja frälsas, såsom Han frälst Israel från Egypten, Assyrien och andra makter. Mycket förskräckligare än fångenskapen i Egypten och Babylonien war förförelsen och willfarelsen, skrymteriet och syndaeländet inom det arma folket, isynnerhet på den tid, då Christus kom i werlden. Om den tiden talar här Guds Ande genom propheten. Kom ut ur fängelset, du fångna själ! Jesus din förlossare kallar dig!
5. Men huru skall man här bära sig åt med, säger HERren? Mitt folk warder förgäfwes förfördt: de, som råda öfwer dem, komma dem till att gråta, säger HERren; och mitt namn warder alltid dag ifrån dag försmädadt.* *Hes. 36: 20, 21. Rom. 2: 24.
Denna inre fångenskap, fångenskapen under falske ledare, Phariseer och skriftlärde, war den swåraste och förorsakade gråt och jemmer, men Christus befriar sitt folk äfwen ifrån detta ok. Guds namn wanhelgas och försmädas icke blott genom öfwerträdelse och hädelse, utan äfwen då salighetens lära förwändes, såsom om de trogna woro på en orätt wäg och Werlden på den rätta. Judarne sade om Jesus: ”Han förwillar folket” men (tänkte de:) wi hafwa den rätta läran!
6. Derföre skall mitt folk känna mitt namn på den tiden: ty si, jag will sjelf tala.
Grt.: Ty si jag, som talar, will sjelf wara der. Detta fullbordades då ordet wardt kött och bodde ibland oss. I Honom lärde Guds folk rätt känna Herrans namn, se Joh. 17: 6, och denna prophetia fullbordas fortfarande, så länge Christi namn förkunnas på jorden till syndares frälsning: Gud war i Christo och försonade werlden med sig sjelf. I Honom bor all Gudomens fullhet lekamligen, och den Honom ser, han ser Fadren.
7. O, huru ljuflige äro på bergen budbärarenas fötter, de som frid förkunna; predika godt*, förkunna saligheten; de som säga till Zion: Din Gud är Konung. *Nah. 1: 15. Rom. 10: 15.
_425.jpg&oldid=345739){kind=link}