| Jeremia bok läses. | Propheten Jeremia. | Cap. 35, 36. | 515 |
andra gudar till att tjena dem, så skolen I blifwa i landet, som jag eder och edra fäder gifwit hafwer: men I willen icke böja edra öron dertill, eller höra mig. *2 Kon. 17: 13. Jer. 18: 11; cap. 25: 5.
16. Ändock Jonadabs barn, Rechabs sons, sin faders bud hållit hafwa, som han dem bjudit hafwer: men detta folket hörer mig icke.
17. Derföre så säger HERren Gud Zebaoth, och Israels Gud: Si, jag skall låta komma öfwer Juda, och alla Jerusalems inbyggare, att den olycka, som jag emot dem talat hafwer: derföre att jag hafwer talat till dem, och de wille icke höra; jag hafwer ropat, men de wille icke swara mig.
18. Och till de Rechabiters hus sade Jeremia: Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Derföre att I eder faders Jonadabs bud lydt hafwen, och hållit alla hans bud, och allt det gjort, som han eder budit hafwer;
19. Derföre säger HERren Zebaoth, Israels Gud, alltså: Det skall aldrig fela Jonadab, Rechabs son, att ju någon af hans säd alltid för mig stå skall.
Rechabiternas trogna lydnad för sin stamfaders bud, som blott war ett menniskobud, förehålles således Israels folk såsom en spegel, hwaruti de skulle beskåda sin olydnad och se, huru förskräckligt de hade öfwergifwit icke en blott mensklig lag, utan den allsmäktige Gudens heliga lag, Hans lag, som hade fört dem med stora under utur Egypten och genom öknen, och räddat dem utur så många faror och gjort dem till sitt förbunds folk. Genom denna jemförelse med Rechabiternas lydnad skulle de föras till besinning af sin olydnad eller åtminstone se den för sina ögon, såsom ett bewis, att de woro mogna till den förskräckliga hemsökelsen. Rechabiternas trohet och lydnad behagade Herran och Han gaf dem ett stort löfte. Glöm icke det budet, som löfte med sig hafwer! Eph. 6: 2.
36. Capitel.
Predikan skrifwes, läses, brännes.Uti fjerde året Jojakims, Josia sons, Juda konungs, skedde detta ordet till Jeremia af HERran, och sade:
2. Tag en bok, och skrif deruti allt det tal, som jag till dig talat hafwer öfwer Israel, öfwer Juda, och allt folk, ifrån den tiden,* då jag till dig talat hafwer, nemligen ifrån Josia tid, allt intill denna dag. *Jer. 25: 3; cap. 30: 2.
3. Om till äfwentyrs Juda hus, när de höra att den olycka, som jag hafwer i sinnet att göra dem, sig omwända måga, hwar och en ifrån sitt onda wäsende, på det jag måtte förlåta dem deras missgerningar och synder.
Med detta capitel börjar en ny afdelning af Jeremia bok, som slutar med det 45 capitlet, och är till större delen af egentligen historiskt innehåll. Propheten fick befallning att uppskrifwa de prophetior, som han hade talat öfwer Israel, öfwer Juda och öfwer alla folk, på det, om möjligt, Juda rike ännu genom bättring och omwändelse till Herran måtte kunna räddas.
4. Då kallade Jeremia Baruch, Neria son: densamme Baruch skref uti en bok af Jeremia mun alla HERrans ord, som Han till honom talat hade.
5. Och Jeremia bjöd Baruch, och sade: Jag är fången, så att jag icke kan gå uti HERrans hus:
6. Men gack du derin, och läs boken, der du HERrans ord af min mun uti skrifwit hafwer, för folket i HERrans hus på fastodagen; och skall desslikes läsa dem för hela Juda öron, som utur deras städer inkomma.
7. Om de till äfwentyrs måtte ödmjuka sig med bedjande inför HERran, och omwända sig hwar och en ifrån sitt onda wäsende: ty wreden och grymheten är stor, der HERren emot detta folket om talat hafwer.
Ordet fången (v. 5) betyder icke att Jeremia war i fängelse, utan bunden i sitt sinne, nemligen af Guds Ande förhindrad att uppgå i templet, eller war han af de fiendtliga presterna förbjuden att gå dit, på det han icke måtte hafwa tillfälle att tala till folket. I egentlig mening fången blef han efteråt, men ännu war han fri; se v. 19.
8. Och Baruch, Neria son, gjorde allt det propheten Jeremia honom befallt hade, och läste HERrans ord utur boken i HERrans hus.
9. Men det begaf sig uti femte året Jojakims, Josia sons, Juda konungs, uti nionde månaden, att man förkunnade en fasta för HERran allt folket i Jerusalem, och allt folket, som utaf Juda städer till Jerusalem kommo.
I Jojakims 4:de regeringsår blef ofwannämnde bok skrifwen (v. 1, 2), måhända mot slutet af året, och derpå i 5:te året läsen för folket i templet på en högtidlig faste- och bönebag. Något wille man ännu försöka, för att blidka Herran och afwända widare straffdom.
_519.jpg&oldid=345978){kind=link}