| 550 | Cap. 2, 3. | Jeremia Klagowisor. |
händer till Honom, för dina unga barns själar, som af hunger dö i all gatomot.
Gatomot, d. ä. gatuhörn. — De unga barnen nämnas särskilt, med uppmaning att i bönen inför Herran tänka på dem och bedja om förbarmande, emedan de icke deltagit i folkets stora synder.
20. HERre, skåda dock, och se till, hwem du så förderfwat hafwer: skola nu qwinnorna äta sin lifsfrukt,* de yngsta barnen, som näppeligen en spann långa äro? Skola propheterna och presterna uti HERrans helgedom så dräpne warda? *Klagow. 4: 10.
I den förskräckligaste hungersnöden hafwa mödrar förtärt sina egna barn, så att prophetian i 5 Mos. 28: 53–57 gått i bokstaflig fullbordan. 2 Kon. 6: 25–29. Så skedde ock, då Jerusalem belägrades af Romarne.
21. På gatorna neder på jorden lågo både unga och gamla; mina jungfrur och ynglingar äro fallne genom swärd: De hafwer dräpit på din wredes dag, du hafwer slagtat utan barmhertighet.
22. Du hafwer kallat mina fiender allt omkring, likasom till en helgedag, så att på HERrans wredes dag ingen undsluppen och igenlefd är: de som jag uppfödt och uppfostrat hafwer, dem hafwer fienden förgjort.
Så sker äfwen på många ställen i det christna Zion; unga och gamla förgås till själen i andelig nöd; ingen utdelar ibland dem lifwets bröd, och de andeliga fienderna dräpa dem.
3. Capitel.
Klagan, tröst, förmaning.Jag är en elände man, den Hans grymhets ris se måste.
Denna klagosång är ett gyllene abc. Tre och tre verser höra alltid till en och samma bokstaf, från den första till den sista bokstafwen i Hebreiska alphabetet. I wår öfwersättning wore det swårt att så börja tre verser med samma bokstaf och det kunde dock icke blifwa full öfwerensstämmelse, emedan wårt alphabet har 27 bokstäfwer och det Hebreiska har blott 22. Propheten talar i denna klagosång ömsom om sitt, ömsom om hela folkets lidanden. Han sjelf kan anses såsom föreställande alla trogna både i Israel och i christenheten. Hans lidanden wisa, huru de lida, då hela församlingen lider. Emellan Guds församlings rätte medlemmar är en sådan gemenskap, att de dela sorg och glädje på det innerligaste med hwarandra, de känna med hwarandra en för alla och alla för en. Rom. 12: 15.
2. Han hafwer ledt mig, och låtit mig gå i mörkret, och icke i ljuset.
Mörkret betyder här sorg, ljuset betyder glädje. Job 22: 11.
3. Han hafwer wändt sin hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4. Han hafwer gjort mitt kött och min hud gammal, och sönderslagit mina ben.
Se Es. 38: 13.
5. Han hafwer byggt emot mig, och bewefwat mig uti galla och möda.
Byggt emot, nemligen i belägringen. Bewefwa, d. ä. omgifwa. Med galla och möda menas all bitterhet och nöd, som förorsakas genom swår belägring.
6. Han hafwer lagt mig uti mörkret, likasom de döda i werlden.
Sorgen war så stor, att den kunde liknas wid dödsmörker.
7. Han hafwer innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
Eländet liknas här wid ett hårdt fängelse, hwars dörr är igenmurad.
8. Och om jag än ropade och både, så stoppar Han öronen till för min bön.
9. Han hafwer igenmurat min wäg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.* *Job 19: 8.
I sådant tillstånd är en trogen själ, då det kännes i hjertat, såsom om bönens wäg till himmelen wore stängd.
10. Han hafwer waktat efter mig likasom en björn, likasom ett lejon i lönliga rum.* *Job 10: 16.
11. Han hafwer låtit mig fela om wägen; Han hafwer rifwit mig i stycken sönder,* och tillintetgjort. *Os. 5: 14; cap. 13: 7, 8.
Låtit mig fela om wägen, d. ä. gjort allt mitt företagande förgäfwes. Jer. 21: 4.
12. Han hafwer spänt sin båge, och satt mig såsom ett mål* för pilen. *Job 16: 12.
13. Han hafwer utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
Då Guds wredes pilar sägas intränga i njurarne, så menas dermed, att äfwen i samwetet kännes sargande qwal, under owisshet om Guds nåd och förbarmande.
14. Jag är worden till spott för allt mitt folk, och deras dagliga wisa.* *Job 30: 9. Ps. 69: 12.
15. Han hafwer mättat mig med bitterhet, och gifwit mig malört dricka.
_554.jpg&oldid=346079){kind=link}