| Jeremia Klagowisor. | Cap. 3. | 551 |
16. Han hafwer slagit mina tänder sönder i små stycken, och wältrat mig uti aska.
Se Job 2: 8; cap. 30: 19. Hela denna beskrifning i de utsöktaste liknelser wisar ett outsägligt lidande i prophetens själ, lidande af medlidande för andra. Öfwer Jerusalem gret Jeremia, öfwer Jerusalem gret af kärlek och smärta den högste Propheten, Herren Jesus sjelf, då Han förutsåg de lidanden, som snart skulle komma öfwer den syndiga staden. Luc. 19: 41.
17. Min själ är fördrifwen ifrån friden; goda dagar måste jag förgäta.
18. Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall wara när HERran.
Trons förtröstan war nära förswunnen i prophetens själ uti den djupa bedröfwelsen, men snart kunde han åter wända sig i innerlig bön till Gud.
19. Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfwergifwen och malört och galla druckit hafwer.
20. Du warder ju deruppå tänkande; ty min själ säger mig det.
Nu war åter en innerlig förtröstan i själen upptänd, att Herren will förbarma sig. På böneropet skänker Herren ett trons: Amen! Ja, ja, det skall så ske!
21. Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
Förfarenhet gör hopp och hoppet låter icke komma på skam.
22. HERrans mildhet är det, att innu icke är ute med oss; Hans barmhertighet hafwer ännu icke ända;
Så erkänna Herrans tjenare i folkets namn, att de aldrig kunna komma i så stora lidanden, att de ju icke hade förtjent mycket mer, och huru Herren än hemsöker här i tiden, så är det dock alltid wida mindre, än wi med wåra synder hafwa förtjent.
23. Utan hon är hwar morgon ny; och din trohet är stor.
24. HERren är min del,* säger min själ; derföre will jag hoppas uppå Honom. *Ps. 16: 5. Ps. 73: 26.
25. Ty HERren är god dem, som hoppas uppå Honom, den själ som frågar efter Honom.
26. Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå HERrans hjelp.
27. Det är en kostelig ting att man drager oket* i ungdomen; *Matth. 11: 29.
28. Att en, som öfwergifwen är, hafwer tålamod, när honom något uppå kommer;
29. Och sätter sin mun uti stoft, och wäntar efter hoppet;
30. Och låter slå sig wid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
Tålamod i lidandet, i förtryck och möda, bär redan för det timliga lifwet ganska helsosamma frukter, men ännu större och härligare frukter för ewigheten, då det går af tron.
31. Ty HERren drifwer icke ifrån sig ewinnerligen;
32. Utan Han bedröfwar wäl; men Han förbarmar sig igen efter sin stora mildhet.
33. Ty Han plågar och bedröfwar icke menniskorna af hjertat,
34. Likasom Han wille platt undertrycka låta de elända på jorden;
35. Och låta deras sak för Gud orätt wara;
36. Och dem falskeligen döma låta, likasom HERren såge det icke.
Icke af hjertat (v. 33). Icke med lust kan Hans kärleksfulla hjerta hemsöka och bedröfwa menniskan, såsom hade han alldeles förskjutit henne, utan såsom då en öm fader tuktar sitt barn. Fadershjertat känner djupare smärta än barnets. Så skulle wi kunna säga om Guds fadershjerta, om det wore tillåtet att tala derom på menniskowis. Med de lidanden, som Herren sänder här i tiden, har Han afsigt att tukta till bättring; sorgedagen såwäl som fröjdedagen är det högsta bewiset på Guds kärlek. Han lägger menniskan i stoft för att kunna upprätta henne, v. 34. De elända äro de, som ödmjukt emottaga Hans tuktan.
37. Ho tör då säga, att sådant sker utan HERrans befallning?
Af sådana kärleksrika afsigter hade Herren sjelf sändt dessa lidanden öfwer Israel.
38. Och att hwarken ondt eller godt kommer igenom Hans befallning?* *Es. 45: 7. Amos 3: 6.
Det är ett bewis på fräck otro, då man icke will se Herrans hand i tingens ordning och i lifwets skiften och händelser.
39. Hwi knorra då menniskorna alltså, medan de lefwa? Hwar och en knorre emot sina synder.
Allt knot är orätt, utom då menniskan knotar öfwer sig sjelf och sörjer öfwer sina egna synder. I allt det swåra, som öfwergår dig, skall du finna, att orsaken ligger hos dig sjelf. Antingen har du tydligen ådragit dig det, eller behöfwer du det till helsosam pröfning och warning.
_555.jpg&oldid=346082){kind=link}