Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 560.jpg

Den här sidan har korrekturlästs

556

Propheten Hesekiel.

Emellan år 595 och 536 f. Chr. f.

Inledning.

Namnet Hesekiel betyder Guds starkhet eller Gud skall stärka, och denna prophet war af Herran dertill kallad att trösta och stärka alla fromma af det fångna, sörjande Judafolket, under den första och swåraste tiden af fångenskapen i Babylon. Hans prophetior utgöra wäldiga bestraffningar och warningar, på det folket måtte blifwa förödmjukadt och fördt till bättring, men ännu talrikare äro i dessa prophetior Guds stora löften, som utförligt afmåla, huru Han will stärka förbundet och såsom den starke Guden upprätta sitt rike, deri Han sjelf är Herre och Konung. Redan i namnet är såledeS denna boks innehåll antydt. — Hesekiel war, såsom Jeremias, af presterligt slägte och fördes redan som yngling med Jechonia eller Jojachin till Babel, se 2 Kon. 24: 12. Der bosatte sig wid floden Chebar eller Chaboras i nedra Mesopotamien ett större antal Judar, och bland dessa lärde och werkade han såsom prophet åtminstone i 22 års tid. Dessa Judar woro ibland de bättre och lydigare, ty de underkastade sig Herrans ord, se Jer. 24: 5–7. Hesekiel hade, likasom Jeremia, att kämpa med falska propheter, som tröstade folket med förhoppningar att frid skulle återställas. Under konung Zedekia syntes på en tid, såsom om frid och lugn och ett bättre tillstånd skulle återwända i Jerusalem. De Judar, som blifwit qwar i Judalandet, berömde sig nu, att de höllo fast wid Gud, men de, som lydt Jeremia warning och flyttat till Babel, framställdes såsom trolöse och Jeremia såsom en uppwiglare och förförare. Utan twifwel woro då ibland dessa utwandrade många, som ångrade att de lydt Jeremia ord och önskade honom allt ondt, men Hesekiel tröstade, förmanade och stärkte dem. Han stadfäste Jeremia ord och förutsade med wisshet, att de falska propheter snart skulle komma på skam. Han propheterar om stadens och templets förstörelse, han propheterar skarpare än Jeremia om Herrans straffdomar öfwer både konungen, furstarne och folket. Han propheterar också om befrielsen från fångenskapen. Dessa prophetior utgöra första delen af Hesekiels bok, cap. 124.

Den andra delen innehåller prophetior om 7 hedniska folk, cap. 2532. Under det Hesekiel propheterade om de hedniska folken, predikade Gud sjelf på annat sätt genom den mäktige NebucadNezar, och det dröjde icke länge, innan prophetiorna uppnådde sin första fullbordan genom hans förhärjande krig både mot Judar och hedningar.

Derpå följa 5 capitel: om läroembetet, cap. 33, 34; om Messiæ motståndares undergång, cap. 35; om upprättelsen af Messiæ rike och dess härliga seger i all land, genom det nya förbundet och genom Anden, som lif gifwer, cap. 36, 37.

Derpå följa 2 cap., som i en hufwudsumma innefatta det motstånd och de anfall af fiendtliga makter, som Guds rike måste genomgå, och huru all sådan fiendtlig makt finner sin undergång genom den allsmäktige konungen, cap. 38, 39.

I den sista afdelningen, cap. 4048, innehålles en utförlig prophetisk beskrifning om Jerusalems och ett nytt tempels uppbyggande, om en ny fördelning af landet mellan alla 12 Israels slägter, om gudstjenstens återupprättande i det nya templet, om det blomstrande tillstånd och den rika wälsignelse, som då skola blifwa rådande. En betydlig del af Hesekiels prophetior hafwa ännu icke gått i fullbordan, men wi weta, att en fullständig fullbordan är att wänta, så wisst som Herren lefwer, och att alla ofullbordade prophetior i det Gamla Testamentet äro inneslutna uti det Nya Testamentet och måste betraktas i dess klarare ljus. Det jordiska Jerusalem är en bild af det himmelska, och templet en bild af det nya, det lefwande tempel, det andeliga hus, som uppbygges på den lefwande stenen, hörnstenen Christus, hwilken af menniskor förkastad är, men när Gudi utkorad och kostelig. 1 Petr. 2: 4, 5. Hos Hesekiel, såwäl som hos hwarje Herrans prophet, wisar sig således nedslående och nedrifwande af det som är syndigt och orent, eller swagt och förgängligt, samt uppbyggande och befästande af det sanna, rena, gudomliga; — menniskans eget måste undan, på det Gud sjelf i hennes hjerta och i all werlden må upprätta sitt rike.