Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 581.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
Straff- och botpredikan. Propheten Hesekiel. Cap. 14, 15. 577

mig, så skall jag räcka min hand öfwer det, och borttaga bröds uppehälle,* och sända der hunger in, att jag skall förgöra der både folk och fä. *Es. 3: 1. Hes. 4: 16; cap. 5: 16.

14. Och om än de tre männerna Noah, Daniel och Job der inne woro, så skulle de allenast kunna fria sina egna själar genom sin rättfärdighet, säger HERren HERren.

Dessa tre heliga män nämnas såsom wälkända förebedjare. För Noahs skull räddades hans familj från syndafloden. 1 Mos. 6: 18. På Daniels förbön räddades Babels wise från NebucadNezars wrede, se Dan. 2: 12–16, och huru i honom förbönens ande inför Herran war mäktig lära wi af Dan. 9. Om Jobs förbön, se Job 42: 8. Men nu war folkets sund så stor, att dessa heliga mäns förbön icke kunde hjelpa, om Noah och Job hade lefwat och med Daniel i förbön förenat sig.

15. Och om jag läte komma onda djur* in uti landet, hwilka folket bortjagade, och förödde det, så att der ingen kunde inne wandra för djurens skull; *3 Mos. 26: 22. 2 Kon. 17: 25.

16. Och om dessa tre männerna woro der inne: så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, de skulle hwarken kunna fria söner eller döttrar: utan allena sig sjelfwa, och landet måste öde warda.

17. Eller om jag läte komma swärd uppå landet, och sade: Swärd, far igenom landet; och worde alltså både folk och fä förgjordt:

18. Och om de tre män woro der inne: så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, de skulle hwarken kunna fria söner eller döttrar; utan de allena skulle friade warda.

19. Eller om jag sände pestilentie* uti landet, och utgöte min grymhet deröfwer, och det blod kostade, så att jag åtgjorde både folk och fä: *1 Chrön. 21: 14.

20. Och om Noah, Daniel, och Job woro derinne: så sannt som jag lefwer, säger HERren, de skulle icke igenom sin rättfärdighet hwarken kunna undsätta söner eller döttrar; utan allena sina egna själar.

21. Ty så säger HERren HERren: Om jag sände mina fyra onda plågor,* som äro swärd, hunger, onda djur och pestilentie, öfwer Jerusalem, så att jag derinne förgjorde både folk och fä: *2 Sam. 24: 13.

22. Si, så skola någre der inne igenlefwas och undslippa, hwilka söner och döttrar der utföra skola, och komma hit till eder, att I se skolen, huru dem går, och trösta eder öfwer den olycka, som jag öfwer Jerusalem hafwer komma låtit, samt med allt annat, det jag öfwer dem hafwer komma låtit.

Oaktadt dessa heliga mäns förbön icke skulle kunnat hjelpa folket eller hindra fångenskapen, så wille dock Herren just genom fångenskapen rädda en del af detta folk och utföra sina nådes afsigter och uppfylla sina löften till Abraham, Isaac, Jacob och David. I, som nu ären i Babel, skolen se dem komma hit. I skolen erkänna, att mina domar äro heliga och sannfärdiga.

23. De skola wara eder tröst, då I fån se huru dem går, och kunnan besinna, att jag icke utan sak gjort hafwer, hwad jag der inne gjort hafwer, säger HERren HERren.

De som förut woro fångar i Babel blefwo då tröstade, när de sågo, att de andre kommo efter; då kunde de se, att de som förut kommit till Babel, icke woro olyckligare, och att de icke hade blifwit swårare hemsökte af Herran, än de som kommo efter.

15. Capitel.

Juda en torr winqwist.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, hwad är ett torrt winträd för annat träd, eller en winqwist för annat träd i skogen?

3. Tager man dem och gör der något utaf? Eller gör man der en nagla utaf, der man något på hänga kan, (såsom man gör af annat träd?)

4. Si, man kastar det i elden,* att det förtärdt warder, så att båda dess ändar förtärer elden, och dess medlersta brinner upp: hwartill skulle det nu buga, duger det ock till något? *Joh. 15: 6.

I det föregående har Herren förkunnat stora plågor öfwer Judalandet och Jerusalem: swärd, hunger, pestilens och wilddjur, och nu förkunnas bestämdt hela rikets undergång. Detta rike war nu såsom en förtorkat winqwist, som dugde till ingenting, utan till att uppbrännas.

5. Si, då det ännu helt war, kunde man intet göra deraf, huru mycket

mindre kan man nu härefter göra deraf,

2 Del.37