| 578 | Straff och hot emot Judarne. | Propheten Hesekiel. | Cap. 15, 16. |
då elden det förtärt och uppbränt hafwer?
6. Derföre säger HERren HERren: Lika som jag gifwer de torra winqwistar åt elden, till att förtära för annat träd, så skall jag ock göra med Jerusalems inbyggare.
7. Och skall sätta mitt ansigte emot dem,* att de icke skola undkomma elden, utan elden skall uppfräta dem: och I skolen förnimma, att jag är HERren, när jag sätter mitt ansigte emot dem; *3 Mos. 17: 10.
8. Och gör landet öde: efter de hafwa försmädat mig, säger HERren HERren.
Israels folk war en Herrans plantering, en Guds wingård, Ps. 80: 9. Es. 5: 1, 7. Jer. 2: 21, och detta folk inbillade sig derföre äfwen i sitt djupaste förfall, att det hade ett så stort företräde framför andra folk, att ingen undergång kunde drabba det. Men det hade först genom affall från Gud blifwit ett wildt winträd. I stället för Herrans Ande och lifwet från Gud, rådde mörkrets ande och syndens lustar i folkets hjertan och lefwerne; icke fast ifrån den himmelska lifsgrunden, utan ifrån afgrund en flöt i detta winträds själslif, och slutligen förtorkade det, ty en sådan bedräglig saft kan icke gifwa lif. I Nya Testamentet är Christi kyrka Herrans wingård, och wi måste alle pröfwa, huruwida wi hafwa lifskraft från Herran, och i hwad mån kyrkan har blifwit en wild winqwist.
16. Capitel.
Juda ynnest, otacksamhet, straff.Och HERrans ord skedde till mig, och sade:
2. Du menniskobarn, uppenbara Jerusalems stad sin styggelse;
3. Och säg: Detta säger HERren HERren till Jerusalem: Ditt fädernesland och ditt slägte är utaf de Cananeers land; din fader af de Amoreer, och din moder af de Hetheer.
Staden Jerusalem föreställes här såsom en person. Denna person innefattar hela Juda folk. Propheten föresätter detta folk på Herrans befallning dess synder och förskräckliga trolöshet emot Gud. Jerusalem kallas icke här Zions dotter, ty denna höga adel, sam hon hade fått genom Guds förbund, hade hon förlorat, i det hon förkastade förbundet. Nu war denna Zions dotter, som warit Guds utkorade, genom sitt affall förnedrad till en hednisk qwinna, nu hade folket nedsjunkit i de gamla Cananiternas afguderi, och derföre kallar Herren det en hednisk afföda.
4. Ditt slägte hafwer icke skurit dig naflen bort, då du född wardt; så hafwer man ej heller badat dig med watten, att du måtte ren wordit, ej heller bestrukit med salt, ej heller bebundit med linda.
Naflen syftar på det naturliga tillståndet och, det naturliga ursprunget. Denna bildliga beskrifning, hemtad från den naturliga födelsen, måste tillämpas på det Israelitiska folkets födelse till ett folk. Det war i sin början wärnlöst och af menniskor öfwergifwet. — Det brukades att wid twagningen bestryka nyfödda barn med salt.
5. Ty ingen ömkade sig öfwer dig, att han måtte förbarmat sig öfwer dig, och bewist dig något af dessa stycken: utan du wardt kastad ut på marken; så föraktad war din själ, då du född wardt.
Så framställes här Israel såsom ett utkastadt hittebarn, öfwer hwilket Herren sjelf förbarmade sig.
6. Men jag gick fram om dig, och såg dig liggande i ditt blod, och sade till dig: du skall lefwa, då du så uti ditt blod låg; ja, till dig sade jag, då du så i ditt blod låg: Du skall lefwa.
Så förbarmade sig Gud öfwer Israel i dess barndom, upptog det ur hjelplösheten, uppfödde och uppfostrade det och gjorde det till ett mäktigt folk. Herren sade: du skall lefwa, och detta ord war ett skapareord. Såsom Gud förbarmade sig öfwer Israel och upptog det ur hjelplöshetens tillstånd, så förbarmar Han sig öfwer hwar och en syndare, som will emottaga Guds nåt och lefwa, då Herren säger: du skall lefwa.
7. Och jag hafwer uppfödt dig, och låtit dig stor warda, likasom en frukt på marken, och war nu uppwuxen, och stor och dägelig worden: dina bröst woro wäxta, och du hade fått skönt långt hår; men du war ännu naken och blygelig.
Det första ordet stor betyder äfwen myriader, hwarmed betecknas, att detta folk, som liknas wid en jungfru, hade i Egypten förökat sig till många myriader, till många gånger 10,000. Men denna jungfru war ännu icke såsom jungfru beklädd. Detta folk hade ännu icke blifwit iklädt salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel. Es. 61: 10. Det hade ännu, icke undfått Herrans lag och den gudstjenst, hwarigenom det blef ett Herrans folk.
8. Och jag gick fram om dig, och såg uppå dig, och si, du war manwäxt: då bredde jag min kjortels flik öfwer dig, och öfwertäckte din blygd; och jag trolofwade dig, och gaf mig uti förbund med dig, säger HERren HERren, att du skulle wara min.* *1 Mos. 22: 16; cap. 24: 7.
Först hade Herren uppfödt detta folk till många myriader, v. 7, och därnäst förde Han de utur Egypten, såsom då en brudgum hemtar
_582.jpg&oldid=346158){kind=link}