| 604 | Mot konungen i Tyrus. | Propheten Hesekiel. | Cap. 28. |
Konung, för att i gudomlig allmakt och rättfärdighet regera ewinnerligen, nemligen Messias. All annan konungamakt skulle endast innehafwas såsom ett uppdrag från Honom och utöfwas i kärlek, lydnad och räddhåga. Men i stället för sådan kärlek och lydnad har den gifna makten och härligheten ofta blifwit missbrukad af skapade wäsen. ”De englar, som icke behöllo sina förstadömen, utan öfwergåfwo sina hemman, dem förwarade Han med ewiga bojor i mörkret till den stora dagens dom”, Jude Ep. v. 6. Djefwulen och hans englar, som woro stora i makt och härlighet, försyndade sig emot den ewige Konungen. Detta blef också orsaken till menniskoslägtets syndafall och bestod ursprungligen just deruti, att menniskan wille blifwa Gud. Och allt sedan syndafallet har menniskan försökt att upphöja sig till gudamakt. Detta har allramest wisat sig hos konungar och furstar. Konungen af Tyrus war pligtig att innehafwa sitt höga embete såsom en tjenare af den högste Konungen, och att wara en synlig afbild af Honom. Men i dess ställe upphöjde han sig sjelf, han wille wara sjelfrådande, och derigenom blef han den synliga bilden af satan, i stället för att wara den synliga bilden af den ewige Konungen. Han skulle wara liksom det allrahärligaste af ett skönt werk, eller ett signet-aftryck af urbilden, nemligen af den högste Konungen, en som afftrycker eller framställer i sitt wäsende denna höga urbild inför andra. Härtill war konungen af Tyrus, såwäl som hwarje annan konung, af Skaparen bestämd. Men då han wille herrska i sin egen makt, så blef han i det stället en satans afbild, hans skönhet blef falsk, hans wishet blef ett foster af lögnen, hans dägelighet blef en mask, lånad af den fursten, som förskapar sig till en ljusens engel. Den sanna wisheten är Guds Son allena, och den sanna härligheten finnes i Honom allena, som är den dägeligaste bland menniskors barn. Lustgården eller Eden betyder lust och glädje. Namnet syftar tillbaka på det förlorade paradiset och framåt på det ewiga paradis, som den ewige Konungen Jesus Christus åt menniskor återförwärfwat. Såsom en afbild af den ewige Konungen hade också konungen af Tyrus warit liksom upphöjd till paradiset och smyckad med de härligaste jordiska prydnader och med konungamakten, som är en himmelsk gåfwa. Han hade blifwit satt att wara en mäktig tjenare eller thronengel, cherub i Herrans tjenst, som skulle utsträcka sina wingar till de swagas beskydd och utöfwa en wälgörande styrelse. På detta sätt war han insatt på Guds helga berg, nemligen i ett högt embete, som af Gud sjelf war honom gifwet. Guldet och ädelstenarne, som här nämnas, syfta derpå, att den sanna konungamakten äfwen skall wara presterlig, ty här nämnas 9 af de ädelstenar, som också funnos på öfwersteprestens bröstsköld, och såsom den sednares 12 ädelstenar syftade på de tolf Israels stammar, så syfta den Tyriske konungens 9 ädelstenar på särskilda delar af hans konungamakt. Han skulle wandra ibland karbunklar eller glödande stenar, och detta betyder, att han till sina ädelstenar behöfde solens ljus för att gifwa dem glans, han behöfde nåd och wishet från den himmelske Konungen, för att rätt utöfwa sitt höga embete på jorden. En konung är af Herran tillsatt för det ändamål, att han skall wara liksom en cherub, som bär den Ewiges thron, och will tjena och tillbedja Honom med sänkta wingar; det är ett högt och härligt, men ett farligt embete, ty Gud är konungarnes domare och Han straffar deras synder mycket strängare, ju högre Han upphöjt dem och ju mera Han har anförtrott dem. Inför menniskor war denne konung ganska dägelig af begynnelsen, och Herren har i sin stora wishet och barmhertighet gifwit majestät åt konungar och förstar, hwilket de till sitt embete så wäl behöfwa, det är såsom om den himmelske Konungen sjelf hade utbredt öfwer dem sin mantelflik, för att betäcka deras menskliga swagheter och draga dem undan ifrån alla nedrighetens blickar. We derföre alla sådana menniskor, som wåga bortrycka den högste Konungens mantel från Hans högste tjenare på jorden; men we också de konungar, som sjelfwe med sina synder och ett ogudaktigt lefwerne blotta sig och ohelga den Konungs namn, af hwilken de innehafwa sitt embete såsom ett uppdrag af nåd! Det är förbi med en konungs makt, så snart man tager bort ifrån hans titel de orden: med Guds nåde; ty sedan regerar den, som en gång sade: I skolen warda såsom Gud. Konungarne blifwa då hans tjenare, de bära då hans prägel, hans afbild, hans wapen. Häraf är det klart, hwarföre konungen af Tyrus framställes först såsom en bild af den himmelske Konungen och sedan i sitt affall såsom en bild af den konung, som kallas en engel af afgrunden, hwilkens namn är Abaddon och Apollyon, hwilka båda namn betyda förderfware, Uppb. 9: 11, och bland alla synliga folkförderfware äro ogudaktiga konungar de farligaste och förderfligaste. Se 2 Thess. 2: 4.
16. Ty du är inwärtes full med ondska worden, af din stora handtering, och hafwer syndat; derföre skall jag ohelga dig ifrån Guds berg, och skall bortkasta dig, du uträckte Cherub, ifrån de karbunklar.
En konungathron är ett Guds berg; stundom blifwa konungar nedkastade från detta berg före sin dödsstund. I dödsstunden måste de alla derifrån; somliga måste nedstiga till afgrunden, andra blifwa upptagna inför Guds thron.
17. Och efter ditt hjerta förhäfwer sig, att du så dägelig är, och du hafwer låtit din klokhet bedraga dig i ditt prål: derföre skall jag störta dig till jorden, och göra ett widunder af dig för konungarna.
18. Ty du hafwer förderfwat din helgedom med din stora ondska och orätt handel; derföre skall jag låta en eld utgå af dig, den dig förtära skall, och will göra dig till aska på jorden, så att hela werlden skall se deruppå.
Elden skulle utgå från denna konung sjelf. Så snart någon är mogen till straff, så låter Gud merändels från syndaren sjelf den eld utgå,
_608.jpg&oldid=346232){kind=link}