| Om prophetens embete. | Propheten Hesekiel. | Cap. 33. | 613 |
ditt folk: När en rättfärdig gör något ondt, så skall det icke hjelpa honom, att han from warit hafwer; och när en ogudaktig from warder, så skall det icke skada honom, att han ogudaktig warit hafwer; så kan ock den rättfärdige icke lefwa, om han syndar.* *Hes. 3: 20; cap. 18: 24.
Det tillstånd, hwari menniskan är, då hon går ur tiden, afgör hennes lott för ewigheten. Den, som blifwer till Herran omwänd före sin död, blir salig, huru syndigt hans lefwerne än warit. Matth. 23: 43. Men likwäl är hwarje förspilld dag i nådens tid en oersättlig förlust.
13. Ty då jag säger till den rättfärdige han skall lefwa; och han förlåter sig på sin rättfärdighet, och gör något ondt, så skall all hans fromhet intet ansedd warda; utan han skall dö i sin ondska, den han gör.
Ehuru klart detta är, så uppstiga dock stundom hos de frommaste menniskor någon gång sådana arga tankar, som om synden för dem nu icke wore så farlig, eller att de nu kunna gå synden nära, utan att öfwerwinnas, eller att de hafwa trons rättfärdighet och förlåtelse, äfwen om de begå den och den synden, eller om de synda, kan det dock icke skada dem, emedan det icke är deras nya, utan deras gamla menniska som syndar. Mot sådana farliga frestelsetankar och sådan willfarelse underwisar oss Skriften här och annorstädes uttryckligen, att den själ, som syndar, skall dö, ehuru länge hon warit rättfärdig genom sann tro, så att hon ock lefwat rättfärdigt. Att menniskan har haft den sanna rättfärdigheten hjelper icke för att ursäkta en enda synd. Inför Gud hjelper icke, att man warit utan att man är rättfärdig i Christo.
14. Men om jag säger till den ogudaktige, att han skall dö; och han omwänder sig ifrån sina synder, och gör det, som rätt och godt är;
15. Så att den ogudaktige pant igen hafwer,* och betalar hwad han röfwat hafwer, och wandrar efter lifsens ord, så att han intet ondt gör; så skall han lefwa och icke dö; *2 Mos. 22: 26. 5 Mos. 24: 13. Hes. 18: 7.
16. Och alla hans synder, som han gjort hafwer, skola förlåtna warda; ty han gör nu det, som rätt och godt är, derföre skall han lefwa.
Att wandra efter lifsens ord (v. 15) syftade i Gamla Testamentet, såwäl som i det Nya på den enda salighetswäg, som för menniskan, står öppen, nemligen den försoning och rättfärdighet genom tron, som lärdes och wisades genom offren och alla nådelöften om Messias. Alla dessa löften woro Evangelium, de woro lifsens ord för alla trogna i det gamla förbundet, så att alla deras synder blefwo för den utlofwade Messias skull förlåtna.
17. Så säger ännu ditt folk: HERren dömer icke rätt; ändock de orätt hafwa.* *Hes. 18: 25, 29.
18. Ty om den rättfärdige wänder sig ifrån sin rättfärdighet och gör något ondt, så dör han ju med skäl derföre.
19. Och om den ogudaktige omwänder sig ifrån sitt ogudaktiga wäsende, och gör det rätt och godt är, så skall han ju med skäl lefwa:
20. Likwäl sägen I: HERren dömer icke rätt; ändock jag dömer eder af Israels hus, hwar och en efter hans wäsende.
21. Och det begaf sig i tolfte året af wårt fängelse, på femte dagen i tionde månaden, kom till mig en, som undsluppen war ifrån Jerusalem, och sade: Staden är slagen.* *2 Kon. 25.
Detta handlar om Jerusalems sista intagning och förstöring af den Babyloniska hären, se 2 Kon. 25: 8, Jer. 52: 12. Denne flyktingen kom nu till propheten långt efter stadens förstöring, enligt Herrans ord i cap. 24: 26.
22. Och HERrans hand war öfwer mig om aftonen,* förrän den undsluppne kom,† och upplät mig min mun, till dess han om morgonen till mig kom; och upplät så min mun, att jag icke mer tiga kunde. *Hes. 1: 3; cap. 24: 26, 27.
I stället för det tigande, som blifwit propheten ålagdt, fick han nu en sådan drift af Andan till att tala. Icke af okunnighet om Jerusalems fall hade propheten iakttagit tystnad derom, utan såsom Herren budit honom, se cap. 3: 26; cap. 24: 27.
23. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:
24. Du menniskobarn, de inbyggare i dessa öde rum, i Israels land, säga alltså: Abraham war icke utan en man, och ärfde detta land; men wi äro många, så ärfwe wi landet rätteligare.
Här anföres den syndiga säkerhetens talesätt, som Judafolket begagnade, och huru de tröstade sig med denna falska tröst, äfwen efter det straffdomarne gått öfwer landet och folket. Så är menniskan beskaffad i det naturliga tillståndet, att hon will gå till rätta med Gud och fordrar, hwad hon tycker wara hennes rättighet i stället för att bedja om barmhertighet.
25. Derföre säg till dem: Detta säger HERren HERren: I hafwen ätit blod, och upplyft edra ögon till afgudar, och utgjutit blod; och I menen, att I wiljen besitta landet?
26. Ja, I hållen fast på att mörda,
_617.jpg&oldid=346259){kind=link}