| 620 | Löfte om Juda hemkomst. | Propheten Hesekiel. | Cap. 36, 37. |
allt omkring eder skola förnimma, att jag är HERren, den der uppbygger hwad nederrifwet är, och planterar det förhärjadt är: jag, HERren, säger det, och gör det ock.* *Hes. 17: 24.
37. Detta säger HERren HERren: Israels hus skall finna mig igen,* att jag bewisar mig emot dem, och jag skall föröka dem, likasom en menniskohjord.† *1 Sam. 28: 6. †Hes. 34: 31.
38. Såsom en helig hjord, såsom en hjord i Jerusalem, på deras högtider, så skola de förhärjade städer warda fulla med menniskohjordar, och skola förnimma, att jag är HERren.
Wid stora högtider samlades till offertjensten talrika hjordar af rena, helgade offerdjur, och dessa kunde i särskild mening kallas Herrans hjordar, se 2 Chrön. 29: 33, 34; men hela Guds trogna församling är en hjord, som lyder Hans herdastaf, en hjord af lefwande offer, som dagligen lägga sig i helig lydnad på Hans altare och i kärlek offra sig till Hans tjenst, samt döda den gamla menniskan, synden och dess lustar, men de lefwa ewinnerligen i Herranom. Rom. 12: 1.
37. Capitel.
Döde uppstå. Juda och Israels herde.Och HERrans hand fattade mig, och förde mig ut i HERrans Anda, och satte mig på en slättmark, den full låg med (dödas) ben:
2. Och Han ledde mig derigenom allt omkring; och si, benen lågo der ganska många på marken, och si, de woro platt förtorkade.
De löften, som äro gifna i föregående capitel, äro så stora och härliga, att det kunde synas, såsom om det wore omöjligt, att de någonsin kunde på Israel gå i fullbordan. Israels folk war försänkt i stora synder, i otro och andelig död, och nu tillika i borgerlig död, ty riket war upplöst, folket förskingradt, landet ödelagdt. Jerusalem och templet förstörda. Nu will Herren genom en syn göra det rätt åskådligt för propheten och alla, som höra Hans ord, huru lätt det är för Herran, att uppwäcka det döda till lif. En slättmark, full med dödas ben, wisar sig för propheten. Slättmarken betyder både Judalandet och hela den öfriga werlden; de dödas ben betyda både Israels folk, såsom det då war och ännu är, och de betyda alla menniskor som ännu äro i det naturliga tillståndet och den andeliga döden.
3. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, menar du ock, att dessa benen åter måga lefwande warda? Och jag sade. Du wet det, HERre HERre.
4. Och Han sade till mig: Prophetera om dessa benen, och säg till dem: I förtorkade ben, hörer HERrans ord.
{{byt:Användare:Lavallen/M|Wi böra noga märka, att dessa ben skulle wäckas till lif genom Herrans ord, och att propheten skulle förkunna det. Gud hade kunnat wäcka dem till lif genom ett enda allmaktsrop, men Han will här meddela den lära, att Hans ord skall förkunnas och att Han genom det predikade ordet will låta komma sin anda uti de andeligen döda, att de warda lefwande.
5. Detta säger HERren HERren om dessa benen: Si, jag skall låta komma anda uti eder, att I skolen lefwande warda.
6. Jag skall gifwa eder senor, och låta kött wäxa öfwer eder, och draga öfwer eder hud,* och skall gifwa eder anda, att I åter lefwande warden, och skolen förnimma, att jag är HERren. *Job 10: 11.
7. Och jag propheterade, såsom mig befaldt war; och der wardt ett stort gny, då jag propheterade, och si, benen rörde sig, och kommo åter tillhopa hwart och ett till sitt ben.
8. Och jag såg, och si, der wäxte senor och kött uppå, och Han öfwerdrog dem med hud; men der war ännu ingen ande uti dem.
9. Och Han sade till mig: Prophetera till andan; prophetera, du menniskobarn, och säg till andan: Detta säger HERren HERren: Du ande, kom här till ifrån de fyra wäder, och blås uppå dessa döda, att de warda lefwande igen.
Propheten lyder och propheterar, och Herren uppfyller sitt löfte och förenar med ordet sin lifgifwande ande. Förunderligt, att Han liksom gör sin lifgifwande skapelse beroende af den menskliga werksamheten, att nemligen ordet måste förkunnas. Märkwärdigt är här ock, att dessa döda icke i ett ögonblick uppstå, såsom fullkomliga, lefwande gestalter, utan här är liksom en synlig framställning af menniskokroppens bildning i moderlifwet, som sker småningom, och häraf lära wi, att i denna syn uppståndelsen isynnerhet syftar på den nya födelsen, som i föregående capitel är utlofwad och som äfwen af apostelen liknas wid uppståndelse. Se Rom. 6. Men likwäl kan denna syn wara en prophetia om köttets uppståndelse på den yttersta dagen. Det är Guds Ande, som gifwer andeligt lif, och Anden sjelf är detta lif. Då Herrans Ande bor i menniskosjälen, så lefwer hon, då Han är borta, så är hon andeligen död. Det är också genom Guds Ande de trogna en gång skola uppstå förklarade till ett oförgängligt lif. Rom. 8: 11. Winden ifrån de fyra wäder är här en bild af den Helige Andes uppmäckande, lifgifwande krafter. Se 1 Mos. 2: 7. Ps. 104: 29, 30.
_624.jpg&oldid=346279){kind=link}