| 652 | NebucadNezars dröm. | Propheten Daniel. | Cap. 2, 3. |
46. Då föll konungen NebucadNezar uppå sitt ansigte, och tillbad inför Daniel; och befallde, att man skulle göra honom spisoffer och rökoffer.
47. Och konungen swarade Daniel och sade: Det är intet twifwel, eder Gud är en Gud öfwer alla gudar, och en Herre öfwer alla konungar,* den hemliga ting uppenbara kan; efter du dessa hemliga ting hafwer kunnat uppenbara. *1 Tim. 6: 15.
Efter österländsk sed nedföll NebucadNezar på sitt ansigte, men det war icke meningen att tillbedja Daniel utan Daniels Gud; eljest hade Daniel talat deremot, se Es. 45: 14. Att konungens mening war att uttrycka sin wördnad för den sanne Guden kan man se af hans bekännelse i v. 47. Det är ett tecken till att syndafräckheten war mindre i det hedniska Babylon, än den sedan blifwit, att konungen erkände detta underwerk och förödmjukade sig inför den sanne Guden. Det är också ett märkwärdigt och betydelsefullt tecken till det stigande förderfwet i hedendomen och den tilltagande sedliga försämringen, att belätets hufwud war af guld, bröstet af silfwer, länderna af koppar och benen af jern: tilltagande oädel beskaffenhet, tilltagande hårdhet och motstånd mot Guds rike kan man anse wara betecknade genom dessa olika metaller.
48. Och konungen upphöjde Daniel, och gaf honom stora myckna skänker; och gjorde honom till en förste öfwer hela landet Babel, och satte honom till en öfwerste öfwer alla de wisa i Babel.
”Wishet regerar öfwer makt.” L.
49. Och Daniel bad konungen, att han måtte sätta Sadrach, Mesach och AbedNego öfwer de landskap i Babel;* men Daniel sjelf blef när konungen i hans gård. *Dan. 3: 12.
Daniel war Jude, och denne konung war en hedning; men Daniel war trogen och lydig både såsom undersåte och i sin konungs tjenst; han kunde mera gagna sitt konung i Babel, derigenom att hans wänner blefwo satte öfwer landskapen, ty på deras trohet kunde han lita. Han bewisade således på en gång kärlek, fromhet, wishet, undersåtlig trohet och ödmjukhet: älsker bröderna, frukter Gud, ärer konungen! 1 Pet. 2: 17.
3. Capitel.
Belätet stort. Ugnen het. Männerna frälste. Konungen omwänd.Konung NebucadNezar lät göra ett gyllene beläte, sextio alnar högt, och sex alnar bredt; och lät sätta det i Babels land på en skön plan.
Att NebucadNezar lät göra ett afgudabeläte, sedan han hade fått en sådan uppenbarelse om den sanne Guden, som war innehållen i hans dröm och i Daniels uttydning och sedan han äfwen tillbedjande böjt sig för den sanne Guden, cap. 2: 47, bewisar, att han icke wille öfwergifwa Bel. Måhända tänkte han, att i stället för det beläte, som han hade sett i sin dröm och som blott hade hufwudet af guld, upprätta ett beläte helt och hållet af guld till Bels ära. Efter en så märkwärdig uppenbarelse, som NebucadNezar hade erfarit, kunde han icke förblifwa i stillestånd; han måste antingen börja söka den sanne Guden eller måste han sjunka djupare ned i afguderi. Det sednare skedde.
Höjden af detta beläte innefattar äfwen den höga ställning, hwarpå den stora bilden war uppsatt. Sådana beläten brukas ännu bland hedningarna, fastän icke så stora, de äro ihåliga och bestå blott af en tunn glänsande yta. Äfwen detta är ett tecken till afguderiets tomhet.
2. Och konung NebucadNezar sände efter förstar, herrar, landshöfdingar, domare, fogdar, rådsherrar, embetsmän, och alla wäldiga i landet, att de skulle komma tillsammans, och wiga det belätet, som konungen NebucadNezar hade uppsätta låtit.
Sådana högtider till inwigning af stora afgudar brukas ännu i hedniska länder.
3. Då kommo förstarna, herrarna, landshöfdingarna, domarena, fogdarna, rådsherrarna, embetsmännerna, och alla wäldige i landet tillsamman, till att wiga belätet, som konung NebucadNezar hade uppsätta låtit; och de måste gå fram för belätet, som NebucadNezar hade uppsätta låtit.
4. Och härolden ropade öfwerljudt; Det låter eder sagdt wara, I all folk, slägter och tungomål:
5. Att när I hören basuner, trumpeter, harpor, gigor, psaltare, tutor och allahanda strängaspel, så skolen I nederfalla och tillbedja det gyllene belätet, som konung NebucadNezar hafwer uppsätta låtit.
Härolden är den ämbetsman, som i en stor folksamling utropar konungens wilja.
6. Men den som då icke nederfaller och tillbeder, han skall på samma stund kastas uti en brinnande ugn.
7. Då de nu hörde ljudet af basuner, trumpeter, harpor, gigor, psaltare, och allahanda strängaspel, föllo neder all folk, slägter och tungomål, och tillbådo det gyllene belätet som konungen NebucadNezar hade uppsätta låtit.
Till det Babyloniska riket hörde många folk, som talade olika tungomål.
_656.jpg&oldid=346368){kind=link}