| 696 | En straff- och botpredikan. | Propheten Joel. | Cap. 1, 2. |
som förtärde grödan, woro lika så förderfliga som lejontänder.
7. Detsamma föröder min wingård, afbryter mina fikonträd, barkar dem, och förkastar dem, så att deras qwistar äro hwita wordne.
Gräshopporna förtära icke blott gräs och löf, utan äfwen den spädare barken på trädens yngsta grenar.
8. Jemra dig likasom en jungfru, den en säck uppå drager för sin brudgummes skull;
9. Ty spisoffer och drickoffer* är borta ifrån HERrans hus; presterna, HERrans tjenare, sörja. *2 Mos. 29: 41.
I den stora hungersnöd, som uppstod, kunde de wanliga offren icke åstadkommas i Herrans tempel. I denna nöd förmanas nu folket att omwända sig till Herran med ånger och syndasorg, och denna sorg måste wara uppriktig, såsom då en brud sörjer öfwer en förlorad brudgum.
10. Marken är förödd, och åkren står ömkeligen; kornet är förderfwadt, winet står jemmerligen, och oljan klageligen
11. Åkermännerna se skröpliga ut, och wingårdsmännerna gråta, för hwete och korns skull, att utaf marken intet inbergas kan.* *Es. 16: 10. Jer. 48: 33.
12. Så stå ock winträden jemmerligen, och fikonträden klageligen; dertill granatträd, palmträd, äppelträd, och alla träd på marken äro förtorkade; ty menniskornas fröjd är till sorg worden.
13. Omgjorder eder, och gråter, I prester; jemrer eder, I altarens tjenare; går in och ligger i säckar, I min Guds tjenare; ty både spisoffer och drickoffer är borta af eder Guds hus.
Särskilt förmanas Herrans prester både att sjelfwa göra allwarlig bättring och förmana folket dertill, samt att ödmjuka sig i stoft och aska inför Gud.
14. Helger en fasta,* kaller tillhopa menigheten, församler de äldsta, och alla landets inbyggare, till HERrans eder Guds hus; och roper till HERran: *Joel 2: 15.
En allmän faste-, bot- och bättringstid skulle utropas, på det straffdomen måtte kunna afwändas. Se 1 Kon. 8: 37–50.
15. Ack we den dagen! ty HERrans dag är hardt när, och kommer såsom ett förderf ifrån den Allsmäktige.* *Es. 13: 6, 9. Joel 2: 1.
16. Så skall maten för wåra ögon borttagen warda, och ifrån wår Guds hus fröjd och glädje.
17. Säden är bortruttnad i jorden, kornhusen stå öde, ladorna förfalla: ty kornet är förderfwadt.
18. O huru suckar boskapen? Fäet råmar,* ty de hafwa ingen bet; och fåren försmäkta. *Ps. 104: 27.
Så beskrifwes plågan ännu widare, såsom om hon redan wore kommen, på det folket måtte rätt bewekas till allwarlig bättring.
19. HERre, dig åkallar jag; ty elden hafwer afbrändt de lustiga planar i öknen, och lågan hafwer upptändt alla träd på marken.
20. Ja, wilddjuren ropa* också till dig; ty wattubäckarna äro uttorkade, och elden hafwer förbränt de lustiga planar i öknen. *Job 39: 3. Ps. 147: 9. Jon. 3: 8.
Äfwen djurens nöd och klagorop är liksom ett ropande till Herran. Se Ps. 42: 2. Ps. 147: 9. Elden (v. 19) är en bild af det swarta utseende, träden och marken skulle hafwa efter gräshoppornas framfart, såsom om elden hade förhärjat allt. Tillika syftas här på den förstörande elden, som skulle öfwergå landet, genom de fiendtliga härarna på en sednare tid, och äfwen på den stora domselden och dess föregående hetta. Se Uppb. 16: 8–11. Hes. 38: 22.
2. Capitel.
Herrans dag. Rätt bot. Messias.Blåser med basuner* i Zion, roper på mitt heliga berg; darren alla landets inbyggare: ty HERrans dag† kommer, och är hardt när; *4 Mos. 10: 2. †Joel 1: 15.
2. En mörk dag,* en bister dag, en mulen dag, och dimmig dag, likasom morgonrodnaden utbreder sig öfwer bergen; nemligen ett stort och mäktigt folk, hwilkets like tillförene icke warit hafwer, och härefter icke warda skall i ewig tid. *Amos 5: 18. Zeph. 1: 14, [et]c.
Herrans dag (v. 1) kallas här Herrans hemsökelsedag, både då Han sände de förstörande gräshopporna, och då Han sedan sände Babylonierna och derefter Romarne till landets och stadens förödelse och templets förstörelse, och den dag, då Han skall uppenbara sig i stor makt och härlighet, till att straffa sitt rikes fiender. Uppb. 16: 17–21; cap. 19: 11, 21. Jemför Uppb. 9: 7. Så hastigt, som morgonrodnaden utbreder sig öfwer bergen, skulle denna plåga komma, och detta är en bild af den stora hemsökelsen, hwarom Christus säger: ”Såsom ljungelden går ut af öster och synes allt intill wester, alltså skall menniskones Sons tillkommelse warda.” Matth. 24: 27. Då är mörker, och derpå blifwer det ljust. Zach. 14: 7. Att propheten syftar på detta sistnämnda, se wi just af de orden, att ett
_700.jpg&oldid=346494){kind=link}