| En straff- och botpredikan. | Propheten Joel. | Cap. 2. | 697 |
sådant folk derefter icke warda skall i ewig tid. Se Hes. 38.
3. För honom går en förtärande eld, och efter honom en brinnande låga; landet är för honom likasom en lustgård; men efter honom likasom en wild öken, och ingen skall undslippa honom.
Detta syftar först på gräshopporna; före och efter dem war brännande torka, som ökade förstörelsen; men detta syftar också på den nöd, som skulle föregå och efterfölja de Babyloniska och Romerska krigshärarna, och den eld, som ännu förestår. Uppb. 16: 8, 18.
4. De äro till seendes såsom hästar, och ränna såsom resenärer.
5. De springa ofwan på bergen, likasom der wagnar bullrade, och såsom en låga dånar i halm, såsom ett mäktigt folk, som till strids rustadt är.
Så beskrifwas gräshopporna icke blott i anseende till sin egen beskaffenhet, utan såsom förebilder af mäktiga bewäpnade härar. Men då gräshoppor komma i så otalig mängd, att landet förmörkas såsom af ett swart täckelse med grufligt gny; då blifwa menniskorna gripna af allmän förskräckelse, ty de weta hwad som förestår.
6. Folken skola förskräcka sig för honom; alla ansigten äro så bleka som lerpottor.* *Nah. 2: 10.
Som lerpottor, d. ä. swarta eller mörka af förskräckelse.
7. De skola löpa såsom hjeltar, och bestiga murarna såsom krigsmän; hwar och en skall draga rätt fram, och icke försumma sig.
Gräshopporna äro liksom ordnade och ändra icke sin ordning, utan öfwerflyga träden i rät linea och öfwerflyga husen eller söka att komma derigenom.
8. Ingen skall hindra den andra, utan hwar och en skall gå i sin ordning; och när de storma och infalla, skola de icke sårade warda.
9. De skola rida omkring i staden; löpa på murarna, och stiga in uti husen; och såsom en tjuf infalla igenom fönstren.
Beskrifningen är för liknelsens skull sådan, att den passar både på gräshopporna och på de krigshärar, hwilka gräshopporna förebildade.
10. För honom darrar landet, och himmelen bäfwar; sol och måne warda mörka, och stjernorna förhålla sitt sken;* *Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Matth. 24: 27, 29. Marc. 13: 24. Luc. 21: 25.
11. Ty HERren skall låta gå sitt dunder för sin här; ty Hans här är ganska stor och mäktig: hon skall uträtta Hans befallning; ty HERrans dag är stor och fast förskräcklig:* ho kan lida honom? *Jer. 30: 7.
Detta blef uppfyldt genom gräshopporna och ännu mera genom de Babyloniska och de Romerska krigshärarna, och ännu widare skall allt detta fullbordas, då himmelens krafter skola bäfwa. Matth. 24: 29.
12. Så säger nu HERren: Wänder eder till mig af allt hjerta, med fastande, med gråtande och med sörjande.* *Ords. 28: 13. Es. 45: 22.
13. Rifwer edert hjerta* och icke edra kläder, och wänder eder till HERran eder Gud ty Han är nådelig,† barmhertig, tålig och af stor mildhet, och låter sig snart ångra straffet. *Ps. 51: 19. †2 Mos. 34: 6. Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. Jon. 4: 2.
Ännu war det möjligt, att straffdomen kunde uteblifwa, om folket wille göro allwarlig bättring. Här är åter warning och förmaning framför straffet. Straffet är beslutadt, om menniskan icke bättrar sig; men will hon bättra sig, så är det Herrans beslut att förbarma sig; Hans beslut är då sådant, att det rättar sig efter menniskans beslut, antingen hon will lyda eller motstå Guds warning. Om Guds ånger, se 1 Mos. 6: 6. Genom sann omwändelse kan menniskan alltid undwika det ewiga och i hufwudsaken äfwen det timliga straffet. Till den sanna bättringen hörer ett förkrossadt hjerta. Klädernas sönderrifwande war ett wanligt sorgetecken, men bättringen består ej i utwärtes åthäfwor eller gerningar; utan i en grundelig förändring i själ och hjerta.
14. Ho wet, Han förbarmar sig ju ännu, och efter sitt straff nåd bewisar,* till spisoffer och drickoffer HERranom eder Gud. *Jer. 18: 8. Jon. 3: 9.
Måhända skall Gud afwända de wäl förtjenta straffen och wälsigna landet med frukt, och då för man icke glömma att anwända den till lof- och tackoffer. Detta ordet: Ho wet? är ej ett uttryck af twifwel, utan af förtröstan.
15. Blåser med basun i Zion; helger en fasta;* kaller menigheten tillhopa; *Joel 1: 14. Jon. 3: 5.
16. Församler folket, helger* församlingen; sammankaller de äldsta, hafwer de unga barn och däggobarn† tillsammans; brudgummen gånge utur sin kammare, och bruden utur sitt mak. *2 Mos. 19: 10. †Ps. 8: 3.
Såsom till en stor högtid skulle folket sammankallas (v. 15), och äfwen brudgum och brud uppmanas att deltaga i den allmänna bättringssorgen och förödmjukelsen i denna botförsamling.
17. Låter presterna, HERrans tjenare, gråta emellan förhuset och altaret, och säga: HERre, skona ditt folk, och låt icke din arfwedel till skam warda, så att
_701.jpg&oldid=346497){kind=link}