702
Propheten Amos.
Emellan år 810 och 784 f. Chr. f.
Inledning.
Af Amos’ prophetior kan man finna, att han lefwat på samma tid, som Esaia och Osea. Amos är skarp i sin bestraffning öfwer folkets afguderi och synder, och såsom wår Luther anmärker: ”Han ar så skarp och straffar Israels folk mest öfwer hela boken allt intill ändan på yttersta capitlet, der han om Christo och Hans rike propheterar och dermed besluter sin bok; så att ingen prophet tyckes så litet antal af tillsägelser om nåd, och så platt alltigenom straff och hot hafwa, som han: hwarföre han ock wäl må kallas Amos, det betyder en tunge eller den swår och förtretlig är, isynnerhet efter han en herde är och icke af de propheters skola, såsom han sjelf säger, cap. 7: 14. Dertill utgår han af Juda slägte af Thekoa in uti Israels rike och predikar der såsom en fremmande man.” L. — Amos war en man utan studier och man förbjöd honom att predika; men han hade en högre kallelse, han handlade i denna kallelse, och Herrans ord genom Amos står fast intill tidens slut. Propheten Amos bestraffar, fastän i bildliga ordalag, dock samma slags synder, som herrska i wår tid. Han är derföre en mäktig botpredikant äfwen för wåra dagar. ”Denne prophet warder twå resor indragen i Nya Testamentet; först Ap.G. 7: 42, der S:t Stephanus anförer cap. 5: 25, och dermed bewisar, att de icke på någon tid hade hållit Guds lag ifrån begynnelsen, då de fördes utur Egypti land; andra resan, der apostelen Jacob, Ap.G. 15: 15, 16, uti de första apostlarnas möte, anförer sista capitlets elfte vers, till att bewisa den christliga friheten: att hedningarna i Nya Testamentet icke pligtige äro till att hålla Mose lag, såsom Judarna sjelfwe densamma ännu aldrig hade hållit eller hålla kunde, såfom S:t Petrus, Ap.G. 15: 10, predikar.” L. — Propheten warnade och predikade strängt, men han ansågs för ett swärmare och hans warningar åtlyddes icke. I werldsligt sinne, i flärd och fåfänglighet nedsjönk folket allt djupare, och de gingo förderfwets tid till möte. Allt detta är en spegel för wår tid.
1. Capitel.
Emot Damascus, Philistea, Tyrus, Edom, Ammon.
Detta är det, som Amos, den ibland herdarna* war i Thekoa, öfwer Israel sett hafwer, uti Ussia tid, Juda konungs, och i Jerobeams tid, Joas sons, Israels konungs, twå år före jordbäfningen; † *Amos 7: 14. †Zach. 14: 5.
2. Och sade: HERren skall ryta af Zion,* och låta höra sin röst af Jerusalem, att jordmarken skall stå jemmerlig, och Carmel ofwan till förtorkas. *Jer. 25: 30. Joel 3: 16.
Att Amos propheterade efter Herrans ingifwelse, bewisas af cap. 7: 15 och cap. 5: 25, som anföres i Ap.G. 7: 42, och cap. 9: 11 som anföres i Ap.G. 15: 16. Om denna jordbäfning hafwa wi ingen widare underrättelse, men böra märka, att då Herren sänder sitt ords budbärare, så understöder Han stundom deras warningar och wäckelserop genom mäktiga warningar äfwen i naturens rike. Torka eller andra orsaker till hungersnöd och timliga lidanden, jordbäfningar, brand och sjöskador, krig och farsorter äro härwid wanliga medel. De fruktbaraste trakter, såsom Carmel, blifwa då af torka ödelagda.
3. Detta säger HERren: För tre och fyra Damasci lasters skull skall jag icke skona dem; derföre att de hafwa tröskat Gilead med jerntaggar;* *2 Sam. 12: 31. Es. 17: 1. Jer. 49: 23.
4. Utan jag skall sända en eld uti Hasaels hus, han skall upptära Benhadads palats.* *Jer. 49: 27.
Efter som Damascus icke stannade wid den syndaskuld den hade, utan dertill utöfwade en oerhörd grymhet emot Gileads innewånare, så skulle också en domseld ifrån Herran komma öfwer Damascus och dess landsändar. Tröskning med jerntaggar war ett grufligt dössätt, hwarmed segerwinnare i forntiden dödade sina krigsfångar; de lade dem i lager tätt bredwid
_706.jpg&oldid=346511){kind=link}