| 718 | Jona kallelse och olydnad. | Propheten Jona. | Cap. 1, 2. |
Denne skepparen kände icke den sanne Guden, men han wisste dock, att Israels Gud hade stor makt, och han förmanar Jona att åkalla Honom.
7. Och den ena sade till den andra: Kommer, wi wilje kasta lott, att wi förfara måge, för hwilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.* *Ords. 16: 33.
Nu styrde Gud dessa hedningars lottkastning likasom i Josua tid. Se Jos. 7: 18. Ordspr. 18: 18.
8. Då sade de till honom: Säg oss, hwarföre går oss så illa? Hwad är din handel, och hwadan är du kommen? Utaf hwad land är du, och af hwad folk är du?
De förmoda, att han begått någon missgerning, som war orsak till denna storm.
9. Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar HERran Gud af himmelen, som hafwet och det torra gjort hafwer.
10. Då fruktade männerna storligen, och sade till honom: Hwi hafwer du då detta gjort? Ty de wisste, att han flydde ifrån HERran: ty han hade sagt dem det.
Då dessa hedningar fingo weta, att Jona war en tillbedjare af Israels Gud, som de måhända icke säkert wisste (v. 6), blefwo de ännu mera förskräckta, så snart han nu också hade sagt dem, att han flydde ifrån Herran.
11. Då sade de till honom: Hwad skola wi då göra med dig, på det hafwet måtte oss stilla warda? Ty hafwet gick fast uppå dem.
Af fruktan för Israels Gud wågade de icke att förgripa sig på propheten, utan frågade honom hwad de skulle göra. Huru mycket större gudsfruktan hos dessa hedningar, än hos många, som kallas Christna!
12. Han sade till dem: Tager, och kaster mig i hafwet, så stillas eder hafwet; ty jag wet, att sådan stor storm öfwer eder kommer för min skull.
Icke blott efter sitt samwetes röst, utan efter en prophetisk ingifwelse, gaf Jona en sådan befallning. Guds afsigt härmed war icke blott att göra ett underwerk med Jona, utan ock att förhärliga sitt namn ibland dessa hedningar.
13. Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde icke, ty hafwet gick swårligen uppå dem.
14. Då ropade de till HERran, och sade: Ack HERre, låt oss icke förgås för denna mannens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till;* ty du, HERre, gör såsom dig täckes. *Dom. 9: 24.
Förut hade de åkallat hwar och en sin gud, men nu åkallade de gemensamt Herran, Israels Gud. Så bedja de Honom ock förlåta och icke tillräkna dem, om de nu åtlydde prophetens råd, för att rädda sig ur faran. Äfwen häruti wisar sig en naturlig mildhet och fruktan för den allsmäktige Guden hos dessa hedningar.
15. Och de togo Jona, och kastade honom i hafwet; då wände hafwet igen af sin storm.
16. Och männerna fruktade HERran storligen, och gjorde HERranom offer och löfte.
Att hafwet plötsligt lugnades och stormen stannade, så snart de hade åtlydt befallningen, war ett bewis på Guds stora makt och att det war Han, som hade sändt stormen, och Han, som stillade den. Huruwida dessa löften blott syftade på widare offer eller om de lofwade att omwända sig till Israels Gud, är icke klart, men ordet menar troligen det sednare.
2. Capitel.
Jona uppslukas beder, utsprutas.Och HERren förskaffade en stor fisk till att uppsluka Jona; och Jona war i fiskens buk tre dagar och tre nätter.* *Matth. 12: 40; cap. 16: 4. Luc. 11: 30.
Här står icke hwad slags fisk detta warit, men det finnas flera slag af fiskar, som äro så stora och hafwa ett så widt gap, att de med lätthet kunna sluka en menniska. Men det underbara i denna händelse består deruti, att prophetens lif blef bewaradt i detta stora sjödjur. — Tre dagar och tre nätter kan hafwa den betydelsen, att det icke war tre fulla dygn; utan en del af det första samt hela det andra och en del af det tredje dygnet. Matth. 12: 39–41.
2. Och Jona bad till HERran sin Gud i fiskens buk;
3. Och han sade: Jag ropade till HERran i min ångest, och Han swarade mig; jag ropade utur helwetets buk, och du hörde min röst.* *Ps. 77: 3, 4. Ps. 120: 1. Ps. 130: 1.
Fisken war för Jona liksom en lefwande graf. Med helwete menas här graf, och denna graf war för propheten en förfärlig bild af afgrunden; han kände förebråelser i sitt samwete och syndens och dödens förskräckelse, men icke förtwiflans ångest, utan han fick nåd att ropa till Gud utur djupet, och han blef bönhörd och fick äfwen tröst i sin stora nöd.
4. Du kastade mig uti djupet midt i hafwet, så att floderna kommo omkring
_722.jpg&oldid=346546){kind=link}