| Jona bön. | Propheten Jona. | Cap. 2, 3. | 719 |
mig; alla dina wågor och böljor gingo öfwer mig.
Både hafwets wågor och dödens förskräckelser, som på somliga ställen i ordet liknas wid en brusande flod, gingo öfwer honom under denna swåra pröfningstid. Se Ps. 69: 2, 3. Ps. 42: 8. Ps. 88: 8.
5. Jag tänkte, att jag bortkastad war ifrån dina ögon; men jag skall ännu få se ditt heliga tempel.
Dessa ord wisa, huru förskräckelse, twifwel och hopp omwexlade i prophetens själ under den stora bedröfwelsen.
6. Wattnen omhwärfde mig allt intill mitt lif; djupet omgrep mig, sjöhwassen öfwertäckte mitt hufwud.* *Ps. 69: 2.
7. Jag sank neder till bergsgrunden, jorden hade beslutit mig med sina bommar ewinnerligen; men du hafwer fört mitt lif utur förderfwet, HERre min Gud.
Bommar betyder här jordens djupa bergfästen. Propheten tyckte sig wara så fast omsluten i hafwets djup af dessa bergfästen, såsom om han warit innestängd i den starkaste fästning eller fängelse.
8. Då min själ öfwergaf sig, tänkte jag uppå HERran, och min bön kom till dig, uti ditt heliga tempel.
Då min själ öfwergaf sig, d. ä. då jag wille försmäkta i min stora nöd. Så berättar här propheten, huru hans själ bäfwade, men bad och hoppades på Gud, under det han war lefwande begrafwen. Han tänkte på Herran och Hans helgedom.
9. Men de som förlåta sig uppå sina gerningar, hwilka dock intet äro, de akta intet om nåden.
De, som förlåta sig uppå sina gerningar, grt.: de, som förlita sig på lögnens fåfängligheter, d. ä. på någon afgud eller på sina egna gerningar. De öfwergifwa Guds nåd, som är den enda grunden till hopp om räddning i all nöd. All slags egenrättfärdighet är en lögnens fåfänglighet.
10. Men jag will offra med tacksägelse; mina löften will jag betala* HERranom, att Han mig hulpit hafwer.† *Ps. 50: 14. Ps. 116: 7. †Ps. 3: 9.
Under den djupa ångesten hade prophetens själ fattat goda föresatser att lyda Herran och offra Honom lof och tackoffer, och dessa löften wille han efter sin räddning uppfylla. Allt detta ifrån v. 2 innehåller det wäsendtliga af prophetens bönerop i hwalfiskens buk, med de tillägg, som efter den förunderliga räddningen blefwo gjorda, och denna bön är ett offer af tacksägelse, som han offrade, likasom Noah, då han gick ur arken, offrade brännoffer och tackoffer.
11. Och HERren sade till fisken, och han utsprutade Jona in uppå landet.
Sannolikt blef Jona uppkastad på landet nära det ställe, der han hade begifwit sig på skeppet, på det detta under måtte blifwa så mycket större och härligare inför hela Juda och Israels folk. Enligt dessa twå capitels innehåll är Jona sjelf en lefwande predikan om Christus och om Christi kyrka, om Christus i grafwen och i uppståndelsen, och om Christi kyrka i dess swåraste pröfningar, i helwetets ångest, i dess förlossning ur nöden, i dess bönerop, förtröstan och tacksägelser, och i dess uppståndelse ifrån de döda. Men Jona nöd är ock en lefwande afbild af trogna själars ångest och qwal i djupa och swåra anfäktningar, då de tycka sig wara liksom omslutne af syndens och afgrundens djup. I detta tillstånd omwexlar hos dem twifwel, ångest, klagan, bön och förtröstan; de släppa icke Herran, fastän allt hopp synes wara utdödt. Och äfwen om de hafwa med olydnad emot Gud ådragit sig lidandet, så är detta en ökad orsak till ångest, men de förtrösta dock på Guds förbarmande. Kaster icke bort eder tröst, den en stor lön hafwer! Ebr. 10: 35.
3. Capitel.
Jona sändes, går. Nineve bot.Och HERrans ord skedde annan gång till jona, och sade:
2. Statt upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
Statt upp! Med detta ord kallade Herren Jona på nytt och gaf honom nåd och kraft och mod att gå åstad och predika i Nineve.
3. Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve,* såsom HERren sagt hade; men Nineve war en Guds stad, tre dagsresor stor. *Jona 1: 2.
En Guds stad, d. ä. en mycket stor och skön stad, och hvilken Gud hade gifwit utomordentlig makt och framgång. Tre dagsresor stor, eller, såsom det berättas, 480 stadier eller nära 8 mil i omfång, med omkring 2 millioner menniskor. Se cap. 4: 11. Såsom Jona efter sin räddning från döden predikade, så sände Christus efter sin uppståndelse sina apostlar att predika Evangelium. Jona räddning blef också Nineves räddning. Så ligger i Christi död och uppståndelse och i Hans Evangelium frälsning och salighet för den syndiga werlden.
4. Och då Jona begynte ingå en dagsresa in i staden, predikade han, och sade: Det år ännu fyratio dagar, och så skall Nineve förgås.
Nineve fick af Herran en bestämd bättringstid, såsom Gud icke plägar straffa, utan föregående warningar. Äfwen Sodoms folk hade blifwit förut warnadt genom Loth.
5. Då trodde de Ninevitiske män* uppå Gud, och läto predika fasta,* och
_723.jpg&oldid=346549){kind=link}