| 756 | Löfte om Christus. | Propheten ZacharJa. | Cap. 2, 3. |
för sin del, uti de helga landen; och skall åter utwälja Jerusalem.* *Zach. 1: 17.
Detta war först ett nådelöfte till det gamla Jerusalem, som efter prophetens tid blef af Herran beskyddadt i mer än 400 år, men det gäller hufwudsakligen om Christi församling, det Jerusalem, som ofwantill är.
13. Allt kött ware stilla* för HERran: ty Han är uppstånden ifrån sitt helga rum. *Hab. 2: 20. Zeph. 1: 7.
Allt kött, alla menniskor, som satte sig emot Guds rike, befallas här att wara stilla, och i denna befallning ligger ett bestämdt förkunnande, att de måste till slut warda stilla, om de icke wilja wara stilla för Herren, då Han kallar dem genom nåden. Somliga blifwa omwände till Gud, då tystnar all fiendskap och förwandlas i gråt och bönerop wid korset, och andra blifwa nedtystade i grafwen och i helwetet. Ps. 31: 18. Herrans uppstående betecknar alla Guds straffdomar emot fienderna.
3. Capitel.
Jehosua. Satan. Jemah.Och mig wardt wist den öfwerstepresten Jehosua, ståndande för HERrans Engel: och satan stod på hans högra hand, på det han skulle stå honom emot
Jehosua war öfwersteprest i prophetens tid. I kraft af sitt embete stod han på folkets wägnar inför Gud och föreställde hela folket, hela församlingen, likasom han också, från en annan sida betraktad, war en förebild af Christus. I denna syn wisas tydligen, att alla folk oupphörligt äro ställda inför Guds domstol; ty de äro inför den rättfärdige Gudens ögon, och satan är med såsom åklagare; han framhåller hwarje synd, och all synd är hans werk, och han påstår derföre, att alla, som synden göra, äro hans tjenare och hans egendom. Uppb. 12: 9, 10. Han står emot öfwersteprestens böner och emot folkets böner på grund af deras synder. Det war en gammal sed, att åklagaren inför en domstol stod på den anklagades högra sida.
2. Och HERren sade till satan: HERren näpse dig, satan;* ja, HERren näpse dig, den Jerusalem utwalt hafwer: ar icke detta en brand, som utur elden uthulpen är? *Jud. Ep. v. 9.
Herren, Jehovah, Guds Son, kallas Herrans Engel, v. 1, 3, 5, 6, och Han talar här om en annan, som kallas Herren, nemligen Fadren, sägande: Herren näpse, och detta säger Han till åklagaren. Herrans Engel, den himmelske Öfwerstepresten är här Jehosuas förswarare, och denna bön om näpst upprepas ännu en gång med tillägg att, ehuru Jerusalem warit förkastadt och blifwit straffadt för sina synders skull, så är det dock utwaldt, det skall af Honom beskyddas, det är begynnelsen till Hans ewiga rike. Icke blott Jehosua, utan det återställda folket war såsom en brand, den utur elden uthulpen är. De stora straffdomarne hade warit såsom en eld, och den lilla återkomna qwarlefwan af folket war såsom en brand, utryckt ur elden. Så är också hwarje syndare, som blifwer omwänd till Gud, likasom en brand, som utryckes utur syndens och fördömelsens eld.
3. Och Jehosua* hade orena kläder uppå, och stod för Engelen: *Hagg. 1: 1.
4. Hwilken swarade, och sade till dem, som för honom stodo: Tager de orena kläderna utaf honom. Och Han sade till honom: Si, jag hafwer tagit dina synder ifrån dig,* och hafwer klädt dig uti högtidskläder.† *Mich. 7: 18. †Es. 61: 10. Matth. 22: 11. Luc. 15: 22.
Jehosuas orena kläder betyda folkets synder. Då den öfwerste presten war oren, så war hela folket orent. Härmed betecknas också hwarje menniskas syndatillstånd och orenhet inför Gud, och att ingen kan frälsas utan att blifwa omklädd af Honom, som är de trognas förswarare när Fadren. Högtidskläderna betyda den rättfärdighet, den heliga prydning, som Christus gifwer åt sina trogna. Till folkets räddning, till tempelbyggnadens framgång, till Guds rikes seger war det nödwändigt, att i stället för folkets syndaskuld rättfärdighetens högtidsdrägt sålunda blef gifwen. Till en syndares frälsning och salighet är det nödwändigt, att syndens och egenrättfärdighetens orena drägt blifwer borttagen, och att själen blifwer iklädd Christi rättfärdighet.
5. Och jag sade: Sätter en ren hatt* uppå hans hufwud. Och de satte en ren hatt uppå hans hufwud, och drogo kläder uppå honom: och HERrans Engel stod der. *2 Mos. 28: 36, 37.
Den rena hatten och kläderna, som Jehosua blef iklädd, beteckna, att Gud gaf af nåd åt sitt återförda folk den rättfärdighet och de nådegåfwor, hwarigenom alla, som trodde, blefwo salige, och det öfriga folkets synder förblefwo under Guds tålamod, till dess den rätte Öfwerstepresten, Messias sjelf kom i werlden. De orden: jag sade, äro en bön af propheten under denna syns åskådande. Så tala alla bedjande hjertan inför Herran i bön och förbön, under det Han oupphörligt werkar med sin nåd till deras och andras frälsning. Denna bön grundades på Herrans Engels löfte i v. 4. Detta löftes fullbordan önskar propheten måtte påskyndas. Genom denna klädnad i öfwerstepresterlig högtidsdrägt och hufwudbonad, 2 Mos. 28: 4, 37, fick Jehosua förnyad fullmakt och den rätta inwigningen till sitt öfwerstepresterliga embete. Satans anklagelser mot honom och hans folk woro nu öfwerwunna. Att Herrans Engel stod der, betyder, att Han sjelf såg till, att Hans tjenare gjorde efter Hans befallning. Den egentliga rättfärdiggörelsen, som antydes i v. 4, gjorde Han sjelf, men till denna inwigning gaf Han befallning åt sina tjenare, såsom i Es. 6: 6, 7 en engel widrörde prophetens läppar med ett glödande kol af altaret, såsom lagen gafs på Sinai under englars tjenst,
_760.jpg&oldid=346648){kind=link}