| Guds godhet mot Israel. | Propheten Malachi. | Cap. 1. | 777 |
1. Capitel.
Guds godhet. Israels otacksamhet, Evangelii lära.Detta är den tunga,* som HERren talade emot Israel, genom Malachi. *Zach. 9: 1.
2. Jag hafwer eder kär, säger HERren; så sägen I: hwarmed hafwer du oss kär?* Är icke Esau† Jacobs broder säger HERren? Likwäl hafwer jag Jacob kär; *Es. 43: 4. †1 Mos. 25: 25.
I menniskohjertat ligger af naturen icke kärlek till Gud, utan afwoghet och fiendtlighet mot Gud och Hans ord. Rom. 8: 7. Icke heller will menniskan tro, att Gud älskar henne, såsom Han gör. Denna misstro emot Guds kärlek blef inplantad af ormen. 1 Mos. 3: 4–6. Oaktadt alla försäkringar om Guds kärlek både i Försynens styrelse och i Evangelii nådelöften, ligger dock i det oomwända hjertat en mer eller mindre dunkel fråga: hwarmed hafwer du oss kär? Härpå swarar Herren: Esau och Jacob woro bröder, men Jacob och hans slägte, således I Judar, blefwen utwalde framför Esau och hans slägte; war icke detta kärlek hos Gud? Det war ingalunda eder förtjent. Samma swar gäller emot hwar och en i christenheten: Äro icke alla hedningar edra bröder? Och likwäl hafwen I blifwit utwalde til Evangelii hörande och fått emottaga alla dess wälgerningar framför otaliga andra. Allt detta är icke eder förtjenst, det är idel nåd och kärlek hos Gud.
3. Och jag hatar Esau,* och hafwer gjort hans berg öde, och hans arf för drakarne till en öken.† *Rom. 9: 13. †Jer. 49: 17. Obad. v. 18.
Detta hat betyder icke, att Gud hade förkastat Esau och hans folk till fördömelse, ty om de omwände sig, så kunde de också blifwa frälste; utan det betyder, att Esau och hans folk tillbakasattes efter Jacob och hans slägt, så att Guds uppenbarelser icke blefwo åt Esaus folk anförtrodda, att åt Edomiterna icke gåfwos samma lag och gudstjenst som åt Judarna, och att Edom icke fick ett så fruktbart land som Judafolket. Härtill kom äfwen, att efter förödelserna genom NebucadNezar Judafolket blef genom förnyad nåd pterupprättadt, men Edoms berg förblef i förödelsen ett tillhåll för wilddjur och ormar.
4. Och om Edom säga wille: Wi äro förderfwade; dock wilje wi uppbygga igen det ödelagdt är; då säger HERren Zebaoth alltså: Om de bygga, så skall jag nederbryta; och det skall heta de fördömda landsändar, och ett folk, der HERren är wred uppå ewinnerligen.
De fördömda landsändar, grt.: Ogudaktighetens gränser, såsom Gud sjelf bedömde detta land. I Edom hade ogudaktigheten och äfwen straffet redan uppnått sin högsta höjd eller sin yttersta gräns och hade ingen widare benådning etter timlig wälsignelse att hoppas såsom folk, ehuruwäl enskilda kunde blifwa andeligen frälste, så många, som omwände sig till Israels Gud. Allt sedan dess och intill denna stund hwilar Guds wrede öfwer Edoms land.
5. Det skola edra ögon se; och I skolen säga: HERren är härlig uti Israels landsändar.
6. En son skall hedra sin fader,* och en tjenare sin herra; är jag nu Fader, hwar är min heder? Är jag Herre, hwar fruktar man mig? Säger HERren Zebaoth till eder, presterna, som mitt namn förakten; så sägen I då: hwarmed förakte wi ditt namn? *2 Mos. 20: 12.
Gud är sitt folks Fader och Herre, såsom sådan hade Han bewisat sig för sitt folk. Således frågar Han, såsom förut efter kärleken, här efter den wördnad, den fruktan och heder, som de woro Honom skyldige, ty i stället for heder wisade de Honom förakt och olydnad. Till swar härpå låg i deras obotfärdiga hjertan den tanke; hwarmed förakte wi ditt namn? Icke blott gerningarna, utan ock tankarna uppsökas och dömas af Herran.
7. Dermed att I offren orent bröd uppå mitt altare; så sägen I: Hwarmed offre wi dig något orent? Dermed att I sägen: HERrans bord är intet aktandes.
8. Och när I offren något det blindt är, så måste det icke heta ondt; och när I offren något det halt är eller krankt,* så måste det ock icke heta ondt. Bär det dinom Förste; hwad gäller om du skall täckas Honom, eller om Han will se uppå din person?† Säger HERren Zebaoth. *3 Mos. 22: 20. 5 Mos. 15: 21. †1 Mos. 19: 21.
Häraf är tydligt, att gudstjensten i prophetens tid war mycket förfallen, att de offrade ringa, odugliga offer och ansågo dem tillräckligt goda. De föraktade helgedomen, de tänkte i sina hjertan: hwad som helst är godt nog att uppbrännas på altaret, med gudstjensten har man blott möda, men ingen heder och ingen rätt belöning. Icke Guds kärlek, utan egenkärlek war hos dem rådande.
9. Så beder nu Gud, att Han wille wara oss nådelig; ty detta är skedt af eder; menen I, att Han skall se till eder person? Säger HERren Zebaoth.
Menen I, att Han för edra personers skull och för edert presterliga stånd skall se till eder och öfwerse med dessa stora synder? Beder derföre om nåd, medan ännu tid är.
10. Hwilken är ock ibland eder, den en dörr tillycker? I tänden ock ingen
_781.jpg&oldid=346708){kind=link}