| 780 | Rätt äktenskap. | Propheten Malachi. | Cap. 2, 3. |
14. Och så sägen I: hwarföre? Derföre att du föraktar din kära hustru, den HERren dig tillskickat hafwer, och den din maka är, hwilken du förpligtad är.
Denna fråga: hwarföre? framdrages här utur detta folks förblindade och hårda hjertan; de insågo icke, huru stor deras synd war, de kunde icke begripa, att deras offer skulle förkastas. Således war det Kains sinne, som hos dem war rådande. 1 Mos. 4: 5. Äktenskapet är en gudomlig stiftelse, som infördes af begynnelsen, och att ohelga det är ett tydligt tecken till förakt emot Gud sjelf och bewisar ett djupt och långt kommet syndaförderf, som är på öfwergången till förhärdelse. Det är ett märkwärdigt tidstecken i wåra dagar, att just denna lättsinnighet och upplösningen af en förbindelse, som Gud sjelf har stiftat, nu börjar gripa omkring sig allt mera bland den ogudaktiga hopen. Denna upplösning sätter yxan till roten af alla samhällsband. Så snart den rena äktenskapliga kärleken förswinner och ett köttsligt sinne blifwer rådande, så är det ett tecken till den kallaste sjelfwiskhet, och då är menniskokärleken förswunnen.
15. Alltså gjorde icke den ene, hwilken dock war af en stor anda. Men hwad gjorde den ene? Han sökte den säden, som af Gud tillsagd war. Derföre ser eder före, för eder anda, och ingen förakte sin kära hustru.
”Abraham är den 'ene eller ensamme, såsom ock Esaia kallar honom, Es. 51: 2, ty af honom äro alla Judar komna. Densamme tog en andra qwinna: icke utaf förwetenhet, såsom I gören, utan på det han skulle föda Gudi barn.” L.— Det är wisserligen möjligt, att så förklara detta ställe om Abraham, hwilken på sin ofruktsamma hustrus Saras begäran tog Hagar, på det den utlofwade säden ej måtte uteblifwa. Detta war för båda makarne en försakelse, den berodde på den tidens bruk och på okunnighet. 1 Mos. 16: 1–6. Men Abraham försköt derföre icke Sara, såsom Judarna nu i prophetens tid gåfwo skiljobref, han war af större anda. — Det synes häraf såsom om Judarna hade åberopat sig Abrahams exempel. ”Men emedan Abraham hwarken förut eller efteråt här omtalas, men Herren omtalas (v. 14), såsom den der till mannen tillskickat hustrun och är ett wittne dem emellan, så kan denna vers äfwen sålunda öfwersättas: Och har icke Han (nemligen Herren) gjort ett (nemligen ett par i den första skapelsen), ehuru han hade nog ande öfrig att skapa flera? Och hwarföre blott detta ena? Han sökte en Guds säd (ett slägte, som wore Honom behagligt). Då hade wi här hos propheten just samma bewis, som Christus anförer mot lättsinniga äktenskapsskillnader.” Matth. 19: 4. Ser eder före för eder anda, wakter eder för edert köttsliga sinne, för orena inbillningar, för falsk lära o. s. w. I wår tid tala socialister och kommunister om walförwandtskap o. s. w., och denna köttets lära har blifwit omfattad af många så kallade snillen, det är en af förberedelserna till den antichristiska tiden. Efter walförwandtskap, efter själsförwandtskap skall en Christen under Guds ledning med förstånd och hjerta wälja sig en maka, då tid är; men will det köttsliga sinnet sedan göra ett nytt wal, så är det en tillställning af djefwulen. Föraktet är wanligtwis början till sådan upplösning, derpå följer kärlekslöshet, derefter hat och stundom mord.
16. Är du henne wred, så skilj dig ifrån henne,* säger HERren Israels Gud; och gif henne en klädnad för försmädelsen, säger HERren Zebaoth. Derföre ser eder före, för eder anda, och förakter henne icke. *5 Mos. 24: 1.
Grt.: Ty jag hatar öfwergifwandet (nemligen sådana äktenskapsskillnader, 5 Mos. 24: 1), säger Herren Israels Gud, och synden häftar wid hans kläder (som så skiljer sin hustru ifrån sig). Men Luther förklarar sålunda: ”Efter hon för dig föraktad är, så är det rätt, att hon af dig till ära klädd warder, såsom den din hustru warit hafwer och icke så skändeligen uti elände bortdrifwen warder.” Och förakter henne icke, grt.: och handler icke swikeligen.
17. I hafwen retat HERran med edert tal. Så sägen I då: hwarmed hafwe wi retat Honom? Dermed att I sägen: den der illa gör, han behagar HERran, och Han hafwer lust till honom; eller hwar är nu Gud som straffar?
Här framdrages en annan allmän tanke, som låg i detta folks hjertan, nemligen otron på Guds ord och löften: Hwar är nu den Gud, som dömer, på hwilken wi skulle wänta? Es. 30: 18; cap. 42: 1, 3. Hwar är nu Messias, som skall döma i rättfärdighet? Es. 11: 3, 4. Ps. 72: 1, 2, 12, 14. Man ser ju hwarken, att Han kommer eller att Gud straffar de onda, utan låter det gå dem wäl och lyckligt, såsom om deras gerningar icke misshagade, utan behagade Honom. Wi, som äro Hans folk, äro i trångmål, men hedningarne hafwa lycka och framgång! Se Job 21: 7. Ps. 73: 3. Jer. 12: 1, 2. Swaret på sådant fräckt tal följer nu genast, först om Messias, cap. 3: 1, 4, och derpå om Guds straffdomar i allmänhet, v. 5–18. Detta otrons tungomål är nu också mycket wanligt i wår tid. Somliga framrusa i synden, såsom om ingen Gud wore till; andra knota öfwer Guds långmodighet och att synden icke hämmas eller motwerkas eller straffas; och andra smäda, 2 Pet. 3: 3, 4.
3. Capitel.
Döparen, Messias. Tionde. Gudsfruktan.Si, jag will utsända min Engel,
_784.jpg&oldid=322948){kind=link}