| 782 | De gudfruktiga tröst. | Propheten Malachi. | Cap. 3. |
skull, så går det dock en härlig återupptagelse till mötes. Rom. 11: 15, 33.
7. I hafwen ifrån edra fäders tid allestädes afwikit ifrån mina bud, och icke hållit dem. Så omwänder eder nu till mig, så will jag ock wända mig till eder,* säger HERren Zebaoth. Så sägen I då: hwarutinnan skole wi omwända oss? *Zach. 1: 3.
Här framlägges i ljuset en annan af det obotfärdiga folkets tankar, som är allmän i alla tider, då de oomwända förmanas till bättring: hwarutinnan skole wi omwända oss? De anse sig wara omwände, de anse sig tillhöra Guds folk, derföre fråga de: hwad fattas mig ännu? (såsom den skriftlärde frågade). Denna fråga är alllid ett tecken till en blind egenrättfärdighet, och den är nu wanlig i christenheten. Då de höra predikas om omwändelse, tänka de blott på enskilda gröfre synder, men de tänka icke på det innersta allmänna syndaförderfwet.
8. Är det rätt, att en menniska beswiker Gud, såsom I beswiken mig? Så sägen I då: hwarmed beswike wi dig? Med tionde och häfoffer.
I det oomwända tillståndet söker menniskan alltid att bedraga Gud, fastän han icke rätt wet det, hon bjuder till att göra sin egen rättfärdighet gällande, i stället för Christi rättfärdighet, hon will således gifwa falska sjelfgjordt mynt i stället för äkta guld med konungens prägel.
9. Derföre ären I ock förbannade, så att allting förswinner eder undan händerna;* ty I beswiken mig allesamman. *Hagg. 1: 6.
Den oomwända menniskan är under lagens förbannelse i andeligt afseende, och detta wisar sig stundom äfwen i det timliga. Gal. 3: 10.
10. Men förer mig tionden allesammans uti min tiondelada, att i mitt hus må spis wara; och bepröfwer mig härutinnan, säger HERren Zebaoth; om jag ock icke upplåter eder himmelens fönster, och gjuter wälsignelse neder tillfyllest.
Här nämnes det yttre tecknet i stället för den inre werkligheten af en sann gudsfruktan. Der nu icke en gång det yttre tecknet till sann gudsfruktan finnes, hwilket äfwen en skrymtare kan åstadkomma, der finnes ännu mindre trons rena guld i själens inre helgedom. Den timliga wälsignelsen står till en del i förhållande till en menniskas andeliga tillstånd, men härwid gälla många andra omständigheter och hit hörer äfwen det ordet, att man genom mycken bedröfwelse måste ingå i Guds rike. Men då hela folk nedsjunkit i otro och ogudaktighet, så blifwa de först hemsökte med tuktan och warning till bättring. Hjelper icke detta, så få de slutligen återigen timlig medgång och wälsignelse och blifwa derigenom förhärdade, så att de mogna till det afgörande straffet. Huru förunderligt, att menniskan får liksom pröfwa Herran! hon får i ödmjuk förtröstan låta det komma derpå an, att Han skall öppna himmelens fönster och nedgjuta all den nåd och wälsignelse, han behöfwer, så framt han will med hela hjertat tillhöra Honom. Detta pröfwande är icke att fresta Herran.
11. Och jag will för eder straffa frätaren,* att han icke skall förderfwa frukten på marken, och att winträdet i åkren icke skall wara eder ofruktsamt, säger HERren Zebaoth; *Joel 1: 4.
12. Så att alla hedningar skola prisa eder saliga: ty i skolen wara ett kosteligt land, säger HERren Zebaoth.
Frätaren kan betyda både gräshoppor och annan skada, hwarigenom frukten på jorden förstördes. All sådan skada wille Herren afwärja, om folket wille frukta och tjena Honom. Detta löfte sträcker sig äfwen till christenheten, att Han will afwärja allt ondt ifrån dem, som Hans namn frukta, och då Han tillåter bedröfwelser och motgångar att öfwergå dem, så är det icke något ondt, som kan skada dem, utan måste medwerka till wälsignelse. Rom. 8: 23. Slutligen måste alla obotfärdiga bekänna, att de, som frukta Gud, äro lyckligast, och att den sanna fromheten förer till högsta wälsignelse.
13. I talen hårdeligen emot mig, säger HERren; så sägen I då: hwad tala wi emot dig?
Återigen will detta folk rättfärdiga sig sjelft med en fråga, och sådana frågor äro menniskornas wanliga swar på Guds ords predikan, och merändels stannar det wid deras frågor; de wilja icke weta, hwaruti de hafwa försyndat sig.
14. Dermed att I sägen: det är förgäfwes, att man Gudi tjenar;* och hwad båtar det, att wi hålla Hans bud, och föra ett strängt lefwerne för HERren Zebaoth? *Job 21: 15. Micha 6: 8.
15. Derföre prise wi de föraktare; ty de ogudaktige wäxa till, de försöka Gud, och det går dem alltsammans wäl utaf.
Sådana äro alltid otrognas och skrymtares tankar, då de se, att det går de ogudaktiga wäl. Gudlösa menniskors medgång är alltså en pröfning, som har en mycket olika werkan: hos dem sjelfwa påskyndar den förhärdelsen; för obeslutsamma jemkare är det en pådrift till mera bestämd och oskrymtad otro, och för de fromma är det en pröfning till trons stadfästelse. Ps. 73.
16. Men de, som frukta HERran, trösta hwarannan alltså: HERren märker det, och hörer det, och det är en tänkeskrift för honom skrifwen,* för dem som
_786.jpg&oldid=346721){kind=link}