| Judiths Bok. | Cap. 7, 8. | 9 |
Gud wille låta se sin barmhertighet öfwer sitt folk. *Jud. 4: 16; cap. 9: 1.
5. Och de rustade sig med sina wapen och togo bergklipporna in, och förwarade dem dag och natt.
6. Men när Holofernes der omkring drog, märkte han, att utom staden söder ut war en brunn, hwilken med rännor in i staden ledd war; dessa rännorna lät han hugga af.
7. Och ändock de icke långt ifrån muren små brunnar hade, der de hemligen watten hemtade; så war det dock som nogast så mycket, att de sig dermed wederqwicka kunde.
8. Derföre kommo de Ammoniter och Moabiter till Holofernes, och sade: Israels barn töra intet wärja sig emot oss, utan hålla sig uppe i bergen och klipporna, der de säkra under äro.
9. Derföre låt förwara brunnarna, att de intet watten hemta kunna, så måste de dö utan swärd; eller nöden skall tränga dem dertill, att de måste uppgifwa staden, hwilken de mena oöfwerwinnerlig wara, efter han ligger på bergen.
10. Detta rådet behagade Holofernes och hans krigsfolk wäl; och lade ju hundrade wid hwar brunn.
11. Då man nu i tjugu dagar hade förwarat brunnarna, hade de af Bethulien intet watten mer, hwarken i brunnar eller annorstädes, så att det en dag längre räcka kunde; och man måste mäta folket dagligen wattnet till.
12. Då kommo qwinnor och män, unge och gamle, till Ozias och de äldsta, beklagade sig, och sade:
13. Gud ware domare emellan eder och oss,* att I fören oss uti en sådan nöd, dermed att I icke wiljen låta oss göra frid med de Assyrier; efter Gud hafwer dock gifwit oss uti deras händer; *2 Mos. 5: 21.
14. Och wi hafwa ingen hjelp, utan måste försmäkta af törst för deras ögon, och jemmerligen förgås.
15. Derföre kaller folket tillsamman, att wi måga gifwa oss åt Holofernes med wilja;
16. Ty det är bättre, att wi gifwa oss, blifwa wid lif, och alltså lofwa Gud; än att wi förgås, och för hela werlden på skam komma, och skola se, att wåra hustrur och barn så jemmerligen för wåra ögon dö måste.
17. Wi betyga i dag för himmel och jord och för wåra fäders Gud, den oss nu straffar för wåra synders skull, att wi hade bedit eder uppgifwa Holofernes. staden, att wi dock med hast måtte dö för swärd, och icke så länge af törst försmäkta.
18. Då wardt en stor gråt och jemmer i hela folket; somliga stodo länge och ropade till Gud, och sade:
19. Wi hafwa syndat samt med wåra fäder; wi hafwa misshandlat och ogudaktige warit.* *Ps. 106: 6. Dan. 9: 6.
20. Men du är barmhertig, derföre war oss nådelig, och straffa du oss sjelf; och efter wi bekänna dig, så öfwergif oss icke åt hedningarna, som dig icke känna.
21. På det de icke skola säga: Hwar är nu deras Gud?
22. Som de nu länge ropat och gråtit hade, och litet tystnade wordo,
23. Stod Ozias upp, gret, och sade: Käre bröder, hafwer dock tålamod, och låter oss; ännu i fem dagar förbida hjelp af Gud;
24. Om Han ock wille bewisa oss nåd, och sitt namn härligt göra.
”Att föreskrifwa Gud tiden, då Han skall hjelpa, är att fresta Gud”, så anmärker Luther till detta ställe; men exempel finnas, att Guds barn i största ödmjukhet hafwa i tron och hoppet föresatt sig en wiss tid, inom hwilken de wille förbida hjelp af Herran, och om den icke komme inom denna tid, så wille de anse det såsom ett tecken, att Han icke wille på sådant sätt hjelpa, utan att man borde underkasta sig olyckan, lidandet eller döden.
25. Warder oss i dessa fem dagar icke hulpet, så wilja wi göra, som I bedit hafwen.
8. Capitel.
Detta kom för Judith, den en enka war, Merari dotter, Uz sons, Josephs sons, Ozie sons, Elai sons, Jamnors sons, Gedeons sons, Raphaims sons, Achitobs sons, Malchie sons, Enans sons, Nathanja sons, Sealthiels sons, Simeons sons, Israels sons;
_797.jpg&oldid=346747){kind=link}