| 10 | Cap. 8. | Judiths Bok. |
2. Och hennes man hade hetat Manasses; han war i kornanden död blefwen.
3. Ty då han war på marken när sitt arbetsfolk, wardt han krank af hetta; och blef död i sin stad Bethulia, och wardt begrafwen när sina fäder.
4. Han lefde Judith efter sig; hon hade nu warit i tre år och sex månader enka;
5. Och hade gjort sig ofwan i sitt hus en besynnerlig kammare, der hon uti satt med sina pigor;
6. Och war klädd uti en säck, och fastade dagligen förutan om sabbathen, nymånads,* och andra Israels hus högtider;
7. Och hon war dägelig och rik, och hade mycket tjenstefolk, och gårdar fulla med oxar och får.
8. Och hade ett godt rykte när hwar man, att hon fruktade Gud, och ingen kunde säga henne något ondt uppå.
9. Denna Judith, när hon hörde, att Ozias utlofwat hade uppgifwa de Assyrier staden efter fem dagar,* sände hon efter de äldsta, Chabri och Charmi. *Jud. 7: 23, 25.
10. Och då de kommo till henne, sade hon till dem: Hwad skall det wara, att Ozias belefwat hafwer uppgifwa de Assyrier staden, om oss innan fem dagar icke hulpet warder?
11. Ho ären I, att I försöken Gud?
12. Det tjenar icke till att förwärfwa nåd; utan mycket snarare wrede och ogunst.
13. Wiljen I lägga HErran tid och dag före efter edert sinne, när Han hjelpa skall?
14. Dock HErren är tålig; derföre låt oss tycka detta illa wara, och söka nåd med tårar.
15. Ty HErren wredgas icke såsom en menniska, så att Han icke låter försona sig;* *Os. 11: 9.
16. Derföre skola wi ödmjuka oss af hjertat, och tjena honom;
17. Och med tårar bedja inför Honom, att Han, efter sitt behag, wille bewisa oss barmhertighet. Och såsom wi nu sörja måste för deras högmods skull, att wi efter denna bedröfwelsen åter måga glädja oss; *Rom. 8: 17.
18. Att wi wåra fäders synder icke efterföljt hafwa, hwilka sin Gud öfwergåfwo, och tillbådo främmande gudar.* *Dom. 2: 13, 14; cap. 3: 6, 7.
19. Derföre de åt deras fiender gifne, af dem slagne, fångne och skämde wordo;
20. Men wi känna ingen annan Gud, utan Honom allena; och wilja med ödmjukhet wänta hjelp och tröst ifrån Honom; så skall Han, HErren wår Gud, fria wårt blod ifrån wåra fiender, och nedertrycka och till skam göra alla hedningar som oss förfölja.
21. Och I, käre bröder, som ären de äldste, tröster folket med edert tal, att de betänka, huru wåra fäder ock försökte wordo, att de skulle bepröfwade warda, om de tjente Gud af hjertat.
22. Minner dem uppå, huru wår fader Abraham margalunda försökt war,* och wardt Guds wän,† sedan han med margahanda anfäktningar bepröfwad war. *1 Mos. 22: 1. †Jac. 2: 23.
23. Alltså hafwa ock Isaac,* Jacob,† Moses, och alla de, som Gudi hafwa käre warit, blifwit beståndande, och hafwa måst många bedröfwelser öfwerwinna; *1 Mos. 26: 1, 35; †cap. 28: 7; cap. 31: 23; cap. 32: 11.
24. Men de andre, som icke hafwa welat anamma bedröfwelsen med gudsfruktan, utan med otålighet knorrat* emot Gud och försmädat; *2 Mos. 5: 21.
25. De wordo förgjorde af förderfwarena och ormar.* *4 Mos. 21: 6. 1 Cor. 10: 10.
26. Derföre låter oss icke wara otålige uti detta lidande;
27. Utan bekännom, att det ett straff är af Gud, mycket mindre än wåra synder äro; och tro, att wi näpste warda såsom Hans tjenare till bättring och icke till förderf.
28. Dertill swarade Ozias och de äldste: Det är alltsammans sannt, som du sagt hafwer, och i dina ord är intet till straffande:
29. Derföre bed för oss till HErran; förty du är en helig, gudfruktig qwinna.
30. Och Judith sade: Efter I hållen det derföre, att det är af Gudi, som jag sagt hafwer;
_798.jpg&oldid=346750){kind=link}