| 14 | Judiths Bok. | Cap. 12, 13. |
dalen för Bethulien, och twådde sig i wattnet.
8. Sedan bad hon till HErran Israels Gud, att Han wille gifwa henne lycka till att förlossa sitt folk;
9. Och gick åter in i palunet, och höll sig ren, och åt intet för aftonen.
10. Och på fjerde dagen gjorde Holofernes sina nästa tjenare allena en aftonmåltid; och sade till Bagoa, sin kammartjenare: Gack bort, och tala för den Ebreiska qwinnan, att hon icke förwägrar att komma till mig.
11. Ty det wore en skam när de Assyrier, att en sådan qwinna skulle obelägrad ifrån oss komma, och hafwa gäckat en man.
Här wisas, huru hedningarne woro öfwergifna uti ett wrångt sinne. Rom. 1: 24–28. De göra af skammen en ära och berömma sig af sin skam.
12. Så kom Bagoa till Judith, och sade: O, dägeliga qwinna, förwägra icke att komma till min herre till en ära, och med honom äta och dricka, och göra eder glad.
13. Då sade Judith: Huru tör jag försaka det minom herra?
14. Allt det honom ljuft är, det will jag gerna göra i alla mina lifsdagar.
Detta bifall i orden, äfwen om hon icke så mente, kunde omöjligen gifwas af en from qwinna. Se 1 Mos. 39: 9, 10. Ps. 18: 24.
15. Och hon stod upp och beprydde sig, och gick in för honom och stod för honom.
16. Då berördes Holofernes’ hjerta; ty han war upptänd med begärelse till henne.
17. Och sade till henne: Sätt dig, drick och war glad; ty du hafwer funnit nåd för mig.
18. Judith swarade: Ja herre, jag will wara glad, ty jag är i alla mina lifsdagar aldrig så högeligen ärad worden.
19. Och hon åt och drack för honom, det hennes piga för henne beredt hade;
20. Och Holofernes war glad med henne, och drack så mycket, att han aldrig hade plägat så dricka.
13. Capitel.
Då det nu ganska sent wardt, gingo hans tjenare bort uti deras tjäll, och de woro allesammans druckne.* *Syr. 31: 30.
2. Och Bagoa pyntade Holofernes kammare till; och gick sin wäg.
3. Och Judith blef allena när honom i kammaren.
4. Som nu Holofernes låg i sängen, war drucken, och sof,
5. Sade Judith till sin piga, att hon skulle stå utanför dörren, och wakta.
6. Och Judith trädde fram till sängen. och bad hemligen med tårar, och sade:
För denna och den i v. 9 återupprepade bönen och den gerning, som derpå följde, kunde måhända en ursäkt hemtas af en jemförelse med Simson, Dom. 16: 28, och Jael. Dom. 4: 22, emedan Holofernes war hela judafolkets fiende. Men omständigheterna härwid äro så betänkliga, att Judiths wackra böneord, v. 6–9, blott då äro lofliga, när samwetet icke befläckas.
7. HErre Israels Gud, styrk mig, och hjelp mig nådeligen att fullkomna det werk, som jag med allt förtröstande på dig företagit hafwer, att du upphöjer din stad Jerusalem, såsom du lofwat hafwer.
8. Efter sådan bön, gick hon fram till stoden wid hufwudgärden åt sängen, och tog swärdet till sig, som derpå hängde, och drog det ut.
9. Och fattade honom i håret, och sade åter: O Herre Gud, styrk mig i denna stunden.
10. Och hon högg honom twå resor i halsen med all makt; sedan skar hon honom hufwudet af,* och wälte kroppen utur sängen, och tog täcket med sig. *1 Sam. 17: 51. 1 Macc. 7: 47. 2 Macc. 15: 30.
11. Sedan gick hon ut, och fick Holofernes’ hufwud sin piga, och bad sticka i säcken:
12. Och gingo tillsammans ut, såsom de wane woro, likasom de wille gå till att bedja, igenom lägret; och gingo o mkring genom dalen, på det de måtte komma hemligen till stadsporten.
13. Och Judith ropade till wäktarena: Låter upp porten; ty Gud är med oss; Han hafwer gifwit Israel seger.
14. Då nu wäktarena hörde hennes röst, kallade de straxt stadens äldsta dit;
15. De kommo alla till henne; ty de misshoppades allaredan, att hon skulle något komma igen.
_802.jpg&oldid=346762){kind=link}