| Wishetens Bok. | Cap. 14. | 31 |
4. Dermed du bewisar, huru du i alla rum mäktig är till att hjelpa, det man än gåfwe sig till sjös utan skepp.
5. Dock efter du icke will, att det skall fåfängt ligga, som du genom din wishet skapat hafwer, sker det, att menniskorna wåga sitt lif in uppå ett sådant föga träd, och warda i skeppet behållne, med hwilket de genom hafwets wåg fara.
6. Ty ock fordomdags, då de högmodige resar* förgjorde wordo, skydde de, på hwilka hopp blef, att de skulle föröka werlden igen, uti ett skepp,† det din hand regerade, och lefde så werlden säd efter sig. *1 Mos. 6: 4; †cap. 7: 7.
7. Ty sådant träd är wälsignelse wärdt, der man rätt med handlar;
8. Men förbannelse är det wärdt, som med händer snickradt warder, ja, ock han som det snickrar; denne derföre, att han det snickrade; det derföre, att det gud kalladt wardt, och är dock ett förgängligt ting.* *Ps. 115: 8. Ps. 135: 15.
9. Ty Gud är båda lika hätsk; den ogudaktiga, och hans ogudaktiga werk;* *Ps. 5: 5.
10. Och måste werket samt med mästaren plågadt warda.
11. Derföre warda ock de hedningars afgudar hemsökte; ty de äro utaf Guds kreatur wordne till en styggelse, och menniskors själar till förargelse, och de oförståndiga till en snara;
12. Ty upprätta afgudar är det allrastörsta horeri, och deras uppfund är ett skadligt exempel på werlden;
13. Af begynnelsen hafwa de icke warit, och skola ej heller ewigt blifwa;
14. Utan genom menniskors fåfänga wördning äro de komne i werlden, och derföre upptänkte, att menniskorna kunna icke länge lefwa.
15. Ty en fader, då han sörjde och gret för sin sons skull, den han för bittida mist hade, lät han göra honom ett beläte, och begynte nu hålla honom, som en död menniska war, för en gud, och stiktade för sina tjenare en gudstjenst och offer;
16. Sedan wardt med tiden sådant ogudaktigt sätt hållet för ett lag, att man ock måste wörda beläten efter tyranners bud.
17. Sammalunda, hwilka folket icke kunde närwarande hedra, derföre att de så fjerran bodde, läto de utmåla ansigtet af fjerran land, och gjorde ett skönt beläte efter den härliga konungen; på det de måtte med flit göra honom till wilja, så frånwarande som närwarande.
18. Så halp ock mästarens stora flit till att styrka sådan gudstjenst ibland de oförståndiga;
19. Ty då någon wille tjena försten till tack, gjorde han belätet med all konst allsomdägligast;
20. Men menige hoper, som genom sådana sköna werk uppwäckt war, begynte hålla den för en gud, som litet tillförene för en menniska hedrad war.
21. Af slika stycken kom bedrägeri i werlden; när menniskorna gick något uppå, eller wille göra tyranner något till wilja, gåfwo de sten och träd sådana namn, som dem icke borde.
Då menniskor gåfwo åt afgudabeläten sådana namn, som tillhöra den sanne Guden allena, så skedde det dels då de woro i någon nöd, dels för att göra tyranner till wiljes. Es. 42: 8. 1 Mos. cap. 6.
22. Sedan läto de sig dermed icke nöja, att de foro wille i Guds kunskap, utan ändock de lefde uti ett sådant wildt och galet wäsende, kallade de likwäl sådana krig och skada frid;
23. Ty antingen dräpa de sina barn till offer,* eller hålla någon gudstjenst, den icke höfwes nämna, eller öfwa sig i oskäligt fråsseri efter owanligt sätt. *5 Mos. 18: 10. Jer. 19: 5.
24. Och hafwa nu icke mer antingen något rent lefwerne eller äktenskap, utan den ene dräper den andra med list, eller bedröfwar honom med hor;
25. Och ibland dem går om hwartannat,* blod, mord, tjufweri, bedrägeri, otro, trug, mened, de frommas orolighet; *Jer. 7: 8, 9. Rom. 1: 28, 29.
De frommas orolighet, d. ä. de ogudaktige göra de fromma all oro och plåga.
26. Otacksamhet, unga hjertans förargelse, stumma fiender, frändsämjospild, hor, otukt;
Frändsämjospild, d. ä. blodskam.
27. Ty tjena de skändliga afgudar är upphof, orsak och ända till allt ondt.
_819.jpg&oldid=346808){kind=link}