| Baruchs Bok. | Cap. 4, 5, 6. | 105 |
der han sig uppå förlåter, och wända hans berömmelse uti klagogråt;
35. Ty en eld skall komma öfwer honom ifrån den Ewige i många dagar; och djeflarna skola sin boning der inne hafwa i långan tid.
36. Se dig om Jerusalem öster ut, och se den tröst, som dig af Gudi kommer;* *Baruch 5: 5.
37. Si, dina barn, som bortförda äro, komma; ja, de komma församlade både af östan och westan genom den Heligas ord, och prisa Guds ära.
5. Capitel.
Jerusalem manas till fröjd.Kläd af dig, Jerusalem, dina sorgekläder, och kläd uppå dig en härlig prydning af Gudi ewigligen.
2. Kläd uppå Guds rättfärdighets kjortel, och sätt den Ewiges härlighets krona uppå ditt hufwud;
3. Ty Gud skall uppenbara din härlighet under hela himmelen;
4. Ty ditt namn skall af Gudi nämndt warda ewigligen: Frid, rättfärdighet, pris och gudaktighet.
5. Statt upp, Jerusalem, och stig upp i höjden, och se dig om öster ut,* och se dina barn, som både af östan och westan församlade äro genom den Heliges ord, och glädja sig, att Gud åter hafwer tänkt uppå dem. *Baruch 4: 36.
6. De äro till fot af fienderna ifrån dig bortförde; men Gud förer dem till dig upphöjda med ära, såsom riksens barn.
7. Ty Gud will alla höga berg förnedra, och de långa stränder och dalar uppfylla jemt med landet; på det Israel må säker wandra och prisa Gud.
8. Men skogarna och alla wälluktande träd skola af Guds befallning öfwerskygga Israel;
9. Ty Gud skall igen hemta Israel med glädje genom sin härliga tröst, med barmhertighet och sin rättfärdighet.
6. Capitel.
Warnas for afguderi.Detta är utskriften af det bref, som Jeremia sände till dem, som fångne skulle bortförde warda till Babel af konungen i Babel: deruti han dem sådant förkunnar, som honom Gud befallt hade.
1. För edra synders skull, som I emot Gud gjort hafwen, skolen I till Babel fångne bortförde warda af NebucadNezar, konungen i Babel;
2. Och i Babel måsten I blifwa i en lång tid, nemligen i sjuttio år; sedan will jag åter föra eder der ut igen med frid.
3. Men derförinnan skolen I uti Babel se, att man på axlar bär silfwergudar, guldgudar och trägudar,* för hwilka hedningarna frukta. *Es. 44: 10. Wish. 15: 16.
4. Derföre ser eder före, att I icke gören sådant efter dem, och icke hedningarna like warden.
5. Och när I fån se folket, som före och efter går, tillbedja afgudar, så säger i edra hjertan: HErre, dig skall man tillbedja;
6. Ty min engel skall wara när eder, och jag skall hämnas edra själar.
7. Deras tunga är af mästaren wäl tillpyntad, och de äro med guld och silfwer utstofferade, och hafwa utskurna tungor; men det äro inga rätta tungor, och kunna intet tala.* *Ps. 115: 4, [et]c.
8. De bepryda dem med guld, lika som en jungfru till dans, sätta kronor på dem;
9. Och presterna stjäla af afgudarna silfwer och guld, och förtära det med skökor i horhuset;
10. Och pryda de silfwergudar, guldgudar och trägudar med kläder, såsom de wore menniskor;
11. Men de kunna icke förwara sig för rost och mal.
12. Och om man kläder en purpurmantel uppå dem, så måste man afwiska dem stoftet, som lägger sig derpå.
13. Och han bär en spira i handen såsom en konung, och kan dock ingen straffa, den honom emot gör;
14. Han hafwer ock ett swärd och en yxa i handen; men han kan icke wärja sig för tjufwar och röfware; der på ser man wäl, att de inga gudar äro; derföre frukter dem intet.
15. Likasom ett fat, det en menniska brukar, onyttigt är, när det sönderslaget är; rätt så äro deras afgudar;
16. När man sätter dem i deras hus, så warda de fulle med stoft af deras fötter, som der ingå;
_893.jpg&oldid=347016){kind=link}