| 1 Boken Maccabeers. | Cap. 5, 6. | 119 |
land. Och Israel miste i den dagen mycket folk, nemligen wid tu tusen män;
61. Derföre att de Jude och hans broders befallning icke lydde, och hade tagit sig före af egen öfwerdådighet pris winna;
62. Ändock de icke woro de män, som Gud förlänt hade, att Israel genom dem skulle hulpet warda.
63. Men Judas och hans bröder wordo mycket aktade i hela Israel, och när alla hedningar;
64. Och ehwar man nämnde dem, der woro de prisade.
65. Och Judas drog ut med sina bröder emot Esau barn söder ut, och tog In Hebron och de byar deromkring, och uppbrände hans murar och torn;
66. Och wände om igen in i hedningarnas land åt Samarien.
67. Der hade många prester dräpne warit, hwilka ock för stolte woro, och angrepo fienderna orådeligen och utan befallning.
68. Sedan drog Judas till Asdod i hedningarnas land, och bröt afgudaaltarena neder, och uppbrände afgudarna, och tog rof i städerna, och kom hem igen i Juda land.
6. Capitel.
Epiphanis död. Eupators krig.Men då konung Antiochus uppe i riket hit och dit for, hörde han om den namnkunniga staden Elimais i Persien, att der war mycket guld och silfwer och stora rikedomar;
Detta öfwerensstämmer med gamla hiskorieskrifwares uppgifter, men det strider emot 2 Macc. 9: 2, 3; jemför v. 4, 16.
2. Och att i templet woro stora egodelar och gyldene kläder, harnesk och sköldar, som Philippi son Alexander, konungen af Macedonien, dit gifwit hade.
3. Derföre kom Antiochus för staden till att taga honom in och skinna honom; men de i staden wordo förwarade;
4. Derföre woro de uppe till att wärja sig. Och Antiochus kunde intet skaffa;* utan måste åter draga sin wäg; och wände om igen åt Babylon med stor ångest. *2 Macc. 9: 1, 2.
5. Då fick han bud, att hans här, som han in i Juda land sändt hade, war slagen;
6. Och att Lysias hade måst fly; och att Judarna i hans läger stora egodelar och mycket wapen wunnit hade, dermed de sig sedan bättre rustat hade, och woro mäktigare wordne;
7. Och hade utkastat styggelsen* utur templet i Jerusalem, och bewarat helgedomen med fasta murar igen, såsom tillförene; och hade desslikes befäst Bethzura. *1 Macc. 1: 57; cap. 3: 45.
8. Då Antiochus detta hörde, wardt han ganska swårligen förskräckt, och wardt högeligen bedröfwad, och lade sig neder, och wardt af bedröfwelse krank, att hans uppsåt icke hade framgång fått;
9. Och blef länge i den samma staden; förty bedröfwelsen wardt ju längre ju större; och gjorde honom så swag, att han förnam, att han dö måste;
10. Derföre kallade han sina wänner till sig, och sade till dem: Jag kan ingen sömn mer få för stort bekymmer och hjertans sorgs skull, som jag hafwer.
11. Ack! huru hafwer det så allstinges omwändt sig med mig; så länge som jag regerat hafwer, hafwer jag glädje och seger haft, och hafwer af mina älskad och afhållen warit;
12. Men nu är jag af hjertat bedröfwad, och kommer ihåg det onda, som jag i Jerusalem bedrifwit hafwer, då jag alla gyldene och silfwerkäril bort förde utur templet, och lät dräpa oskyldigt folk i Judeen.
13. Deraf kommer mig nu att denna otyckan, och måste uti främmande land af denna bedröfwelsen dö.
14. Och han kallade en sin wän Philippus, den skickade han till höfwitsman öfwer hela riket;
15. Och fick honom kronan, manteln och ringen; och befallde honom uppföda sin son, den unga Antiochus, och insätta honom i riket.
16. Sedan blef Antiochus död i den samma staden, i hundrade nio och fyrationde året.
17. Då nu Lysias hörde, att konungen död war, gjorde han till konung Antiochi den Ädles son den unga Antiochus, hwilkens tuktomästare han warit hade, och kallade honom Eupator.
_907.jpg&oldid=347056){kind=link}