| 1 Boken Maccabeers. | Cap. 6, 7. | 121 |
hungers skull icke längre blifwa derinne; ty det war det sjunde året, der man uti måste låta marken hwila;* och de fingo lejd af konungen, att de måtte säkre utgå. *3 Mos. 25: 4.
50. Så tog konungen Bethzura in, och lade der krigsfolk in till att bewara samma fäste;
51. Och drog fram till Zion, och belade helgedomen i en lång tid, och upprättade der allahanda skott.
52. Men Israels folk warde sig i helgedomen i många dagar; och gjorde ock skott och krigsrustning emot fienderna;
53. Men de hade ock intet till att äta, efter det war det sjunde året, och de främmande Judar, som utur hedningarnas land i Judeen för säkerhets skull förde woro, hade all spisning förtärt.
54. Och de helige wordo fast så; förty de blefwo af hunger döde; derföre måste de draga ifrån hwarannan, och fördela sig uti andra städer.
55. Imellertid förnam Lysias, att Philippus, hwilken konungens fader Antiochus, den unga, konungen och riket i siu lifstid befallt hade,
56. War igen kommen utur Persien och Meden med det krigsfolk, som konungen dit fört hade; och att Philippus tog sig regementet före;
Konungen, nemligen Antiochus Epiphanes, cap. 3: 37.
57. Derföre skyndade han sig bort utur Judeen åter hem i riket igen, och sade till konungen och till höfwitsmännerna: Wi lida här nöd, och hafwa intet till att äta, och mista mycket folk, och detta rummet är mäkta fast, och wi hafwa wäl hemma beställa, der mer makt på ligger, att erhålla frid i riket.
58. Låt oss göra frid med detta folkel,
59. Och tillåta, att de hålla sin lag såsom tillförene; förty de äro wrede, och örliga allenast derföre, att wi deras lag aflägga wilja.
60. Detta talet behagade konungen och förstarna wäl. Och konungen sände till dem att göra frid med dem;
61. Men då de utkommo utur sitt fäste, drog konungen der in.
62. Och då han såg, att det så fast war, höll han icke sin ed, utan böd åter bryta murarna neder allt omkring.
63. Sedan drog han med hast bort till Antiochien. Då förnam han, att Philippus hade sig der uppkastat för en konung; med honom örligade han, och tog staden in igen.
7. Capitel.
Demetrius. Bacchides. Alcimus. Nicanor.Uti hundrade första och femtionde året kom Demetrius, Seleuci son, ifrån Rom åter i sitt rike, och tog en stad* in wid hafwet, med föga folk, och regerade der såsom en konung. *2 Macc. 14: 1.
Denne Demetrius war son af Seleucus, cap. 1: 11. Antiochus Epiphanes war en broder af Seleucus.
2. Och då han i hufwudstaden Antiochien kom, grep krigsfolket Antiochus och Lysias, till att öfwerantwarda dem samma åt Demetrius.
3. Men då det Demetrius sagdt wardt, böd han, att man skulle icke låta dem komma för hans ögon;
4. Derföre dråpo krigsfolket dem; och Demetrius hade riket inne.
5. Då kommo till honom många ogudaktige och affällige utaf Israel; och den yppersta af dem war Alcimus, hwilken gerna hade wordit öfwersteprest.
6. Dessa beklagade Judas och sitt eget folk,* och sade: Judas och hans bröder hafwa dräpit eller utur wårt land fördrifwit alla dem, som dig wille hörsamme wara. *2 Macc. 13: 3, 4.
7. Derföre sänd dit någon, som du betror, och låt bese, huru de oss och konungens land förderfwat hafwa, och låt straffa dem och allt deras anhang.
8. Derföre gjorde konungen Bacchides sin wän, den i riket wäldig war, och den konungen mycket betrodde, till höfwitsman öfwer det hela landet på denna sidan Euphrat;
9. Och sände med honom den affälliga Alcimus, den han till öfwersteprest gjorde, och befallde honom straffa Israels folk.
10. Och de drogo in i Juda land med en stor här; och sände budskap till Judas och hans bröder, till att handla om frid, och skickade sig, lika som de wille frid hålla med honom;
11. Men det war alltsammans bedrägeri; derföre trodde honom Judas
_909.jpg&oldid=347061){kind=link}